Ut med rollatorerna!

Squashen i Sverige genomgår en stor, omvälvande generationsväxling. Det finns bara ett problem - den går ett fel håll. Där det unga gardet borde dominera är det i stället gamlingar som styr och ställer på bred front.

Svensk squash när en förhoppning om att hitta nya talanger. Unga talanger, bör tilläggas. Det arbetet går väl sådär, om vi ska vara ärliga. Typ lika framgångsrikt som squashens kamp för OS-status.

För tittar vi på squashens utveckling i Sverige - och då avses herrsidan - är det gamlingar som skapar rubrikerna. Ett lysande exempel är det nyss avslutade SM-slutspelet på Roslagshallen.

Här segrade hemmaklubben, vilket var bra gjort. Hatten av för en högklassig prestation vid rätt tidpunkt. Men där stannar hyllningarna från min sida. Helt enkelt för att ett elitlag i Sverige inte borde kunna vinna SM-guld med den ålderstrukturen.

Jag menar, fanns det någon mer än undertecknad som bad till högre makter att medicinskt kunnig personal med tillgång till syrgas fanns närvarande vid finalen?!?

Inte en enda spelare i Roslagens vinnande uppställning var 35 år eller yngre. Att jämföra med motståndarna Teknova, där tre av fyra inte fyllt 26 år. Rutin var ordet, sa Bill...

För den som desperat söker Sveriges squashframtid - ungdomen - finns ändå hopp i mörkret. Förutom Teknova hade även bronslaget Skellefteå och fyran Intersquash flera yngre spelare i uppställningarna. En liten tröst i sammanhanget. Men guldet alltså till "gubbgänget" Roslagen.

Tittar man på den individuella squashscenen ser det än värre ut. Närmast nattsvart, vill jag säga. På herrsidan dominerar trion Hult, Drakenberg och Tennant efter behag. Och har så gjort en längre tid.

De har vunnit i stort sett rubb och stubb på herrscenen det senaste decenniet. T ex lagt beslag på 90 % av SM-gulden den här perioden. Undantaget består i Gustav Detters skrällvinst, vilket fortfarande tycks återspeglas på rankingen...

Det som skrämmer mig mest med Hult, Drakenberg och Tennants totala dominans är inte framgångarna. Kompetensen finns givetvis där - det visar resultaten.

Åldersstrukturen känns inte heller som den avgörande faktorn. Visst är det märkligt att en drygt 40-åring tillhör toppskiktet inom svensk squash. I en sport som bara blir snabbare, intensivare och mer fysiskt krävande för varje år!

Nej, det som verkligen skrämmer mig är den totala bristen på utmanare. De tre stora namnen på herrsidan förlorar nämligen ytterst sällan mot svenskt motstånd.

När så sker är det nästan undantagslöst mot varandra. Möjligen undantaget Tennant, som kan vara rätt medgörlig för vem som helst när inspirationen saknas...

Men generellt sett förlorar dessa grånade gentlemän ALDRIG mot några unga talanger. Och eftersom denna trend pågått ett bra tag får man dessutom snart stryka ordet "unga" i de flesta fallen...

Sist Sverigeettan Rasmus Hult förlorade mot någon annan än Drakenberg och Tennant är fem år sedan. Fem år!!! Det gör mig både fundersam, ledsen och upprörd.

Fundersam blir jag över inställningen vid matcherna. Sällan ser man någon utmanare prova nya strategier när resultaten uteblir - allt rullar på i samma hjulspår match efter match. Trots att förnuftet borde protestera för full hals!

Ledsen kan man bli för att ingen ung spelare verkar ha tron att de kan besegra toppnamnen. Saknas övertygelsen blir uppgiften knappast lättare, eller hur? Tron kan som bekant försätta berg...

Upprördheten bottnar i den totala frånvaron av analysförmåga hos våra unga spelare. Är det ingen som ägnar minsta tankeförmåga åt hur de "tre stora" ska fällas?. Någon? Nej, tyvärr verkar inte så.

Nästan alla matcher mellan unga utmanare och trion Hult, Drakenberg och Tennant följer samma mönster. Samma faktorer avgör gång på gång: bollkontroll, precision och tålamod.
Man tror knappt sina ögon. Varje gång! Hur svårt kan det vara?!?

Enligt mitt synsätt har våra unga spelares ett överdrivet fokus på högt tempo. Något som innebär att man glömmer bort grunderna i form av bollkontroll, bra längd o s v.

Saknas dessa grunder får toppspelarna stora möjligheter att kontrollera matcherna. Vilket pressar fram misstag, utsatta positioner och ett tempo som sårar både kropp och själ.  

Men så behöver det inte se ut - om man fokuserar på grunderna först. Och märk väl att det inte krävs några mirakelmetoder för att skapa en stabil plattform. Bara träning, träning och åter träning...

Först skaffar man en stabil och säker teknik som kan återupprepas och kräver minimal energiåtgång. När det fungerar flyttas fokus till frågan: vart ska bollen slås? Här kommer målområdena in.
 
Ofta vill man slå bollen bort från motståndaren, till något av de fyra hörnen. Vilket tvingar motståndaren från mittpositionen.
Det här gör de "tre stora" så mycket bättre än de unga utmanarna - just precisionen i målområdena.

Men så behöver det inte vara. Jag hävdar att yngre spelare kan minska gapet till topptrion rejält, med rätt enkla medel. Inga mirakelmetoder eller supertalanger krävs, bara dedicering, fokus och hårt arbete.

Skapa ett lagom svårt mål - t ex träff i halva området bakom serveboxen. Första studs i målområdet, slå egen retur från bakväggen och upprepa övningen.

Sträva efter 40 träffar/minut i målområdet initialt, öka sedan till 50 träffar/minut. När det flyter minskas träffytan till halva bredden men samma längd. Återigen gäller 40 träffar/minut och öka till 50 efterhand.

Nu flyttas fokus till bollkontrollen. Växla slagtempo mellan löst, medelhårt och hårt, kombinerat med skiftande höjd på frontväggen. Här gäller 50 kontinuerliga träffar i målområdet, med varierat slagtempo

Vid det här laget är bollkontrollen och precisionen på plats. Vill du även kunna kryssa för rutan med tålamod dubbleras slagmängden. Då ska du se att t o m Drakenberg kan bli lite medgörlig.

För matchtempo och spelträning tar man med grunderna - bollkontroll, precision och tålamod - till sina bollövningar, moduler o s v. Plus ser till att alltid efterleva grundregel 1: INGA misstag!

Till sist önskar jag att våra yngre spelare är mer förberedda inför mötena med topptrion. Att man har en plan baserat på motståndarnas svagheter och styrkor, samt hur de ska hanteras.

Våra tre toppspelare skiljer sig givetvis åt i vissa avseenden. Vilket är naturligt och något man bör planera för. Att lämna matchutgången åt slumpen känns både onödigt, oseriöst och "stölligt", för att använda ren värmländska!
 
En i topptrion är fysiskt stark, men inte så bekväm i framplan samtidigt som mitten är hans territorium. Hans kollega bör däremot inte placeras i främre delen av banan, men utsträckta rallies inte är hans melodi.

Slutligen har vi en tredje spelare som (troligen) är bäst i Sverige runt mittplan. Och håller inne sina slag utmärkt samt trivs i ett högt tempo.

Du kanske gissat vem som avses med respektive beskrivning. Samt redan funderat ut vilken taktik som passar bäst i de olika fallen.

Jag hoppas verkligen våra unga spelare gör detsamma - och genomför taktiken vid nästa möte med någon ur topptrion. Då kanske vi kan tala om för Hult, Drakenberg och Tennant att det är dags att parkera rollatorerna. För gott!

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2014

Läs tidigare krönikor från 2013

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

© Karlstad Squashklubb 2017

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768