Den eviga tvåan

Under hösten avgjordes världsmästerskapen i badminton. Passande nog i vårt grannland Danmark som haft så många fina framgångar genom åren med stjärnor som Frost, Delf, Gade och Baum.
Men Dannebrogen stod inte i fokus efteråt, snarare en besviken världsetta.

Heter man Lee Chong Wei och är nationalidol i ett badmintonfrälst land som Malaysia bär man ett visst tryck på sina axlar. Pressen blir knappast mindre av att Wei ockuperat 1:a platsen på världsrankingen under lång tid. Då förväntas man leverera i de stora tävlingarna.

Är dessutom värsta konkurrenten ute ur leken minskar knappast chanserna. Snarare tvärtom. Det finns nämligen en spelare som Wei fruktar mer än alla andra världsstjärnor tillsammans - Lin Dan.

Den kinesiska rebellen har blivit en riktig mardröm för den malaysiske världsettan. Ett hjärnspöke av värsta sort, om man så vill. Vilket inte är så underligt när den inbördes statistiken lyder 22-9 i Dans favör.

Trots att Wei lyckats vinna några möten mot sin värsta motståndare är skillnaden ändå milsvid. De två har dominerat världsscenen det senaste decenniet, men Dan har varit den vassare vid de stora ögonblicken.

Som i OS-finalen 2012. Malaysiern tog ledningen innan Dan kvitterade och tvingade fram ett avgörande set. Här gick Wei fram till 18-16 och tycktes ha guldet i sin hand.

Men Dan utjämnade. Wei fick en ny chans vid 19-18, men sedan var det roliga över. Dan seglade ifrån till seger med 21-19 och ett andra raka OS-guld.
Lin Dans meritlista i övrigt går inte heller av för hackor: fem VM-guld och lika många vinster i All England.

I 2014 års VM fanns dock inte plats för kinesen sedan skador fått rankingen att dala och han sidsteppats vid uttagningen. Något som öppnade stora möjligheter för resten av fältet.

Men förbättrade odds skapar även ökad press, speciellt om man heter Lee Chong Wei och är världsetta. Malaysiern avancerade visserligen planenligt till finalen, men utgjorde där en blek figur.
Motståndaren Chen Long vann relativt komfortabelt i två raka set och berövade samtidigt malaysiern sitt hett efterlängtade guld.

Nu ska man inte förledas tro att Wei alltid darrar på manschetten i de stora sammanhangen. Så är nämligen inte fallet. Bilden är mycket mer komplex än vad första intrycket visar.

Wei har faktiskt vunnit den kanske mest eftertraktade titeln i badmintonvärlden - All England, motsvarigheten till Wimbledon. Och det vid inte mindre än tre gånger.

Den senaste segern kom i våras då Chen Long fick ge sig i raka set. Malaysiern har dessutom besegrat Lin Dan i dessa sammanhang, så det går att komma till tals med Kinas vänsterhänte badmintonlegend.
Dock inte i VM- eller OS-sammanhang. Åtminstone inte om man heter Lee Chong Wei.

Squashen har också sina olycksfigurer, spelare som sällan eller aldrig lyckats ta sig förbi det sista hindret. En given kandidat i det avseendet är Chris Dittmar.

Australiern hann medverka i fem World Open finaler under sin karriär - utan en enda vinst. För det mesta stod en viss Jansher Khan i vägen för den eftertraktade bucklan. Fyra gånger närmare bestämt.
Femte gången stoppade namnen Jahangir australierns segerambitioner.

Det stora problemet för Dittmar och hans kollegor var att det sällan räckte med en vinst över Khan i mästerskapen. Ofta behövde man besegra bägge legenderna i samma mästerskap. Vilket inte var lätt.

Mig veterligen hände det bara en gång i World Open, dä med en annan australiensare i huvudrollen. Rodney Martin besegrade först Jansher och sedan Jahangir Khan för att vinna titeln i Adelaide 1991.

Dittmar fick sin gyllene chans i Malaysia, 1989. Efter en dramatisk semifinal mot Jahangir som slutade 15-13 i femte game till australiern väntade Jansher i finalen.

Dittmar tog ledningen med 2-0, bara för att se pakistaniern utjämna. I det avgörande gamet gick australiern fram till 6-0 och hade ena handen på VM-bucklan. Närmare än så kom aldrig Dittmar en VM-titel.
Jansher Khan reste sig och vann finalen efter 15-10 i avgörande gamet.

Samma visa i British Open. Alltid fanns det en Khan i vägen mellan Dittmar och segerbucklan. Första tillfället kom 1985, då var det Jahangir som satte stopp för planerna.
Åtta år senare hade Jansher tagit över tronen och än en gång blev det finalförlust för australiern.

I nutid är det en engelsman som i min värld alltid kommer förknippas med ordet "nästan". Man kommer inte närmare en stor titel än James Willstrop i British Open-finalen 2009. Det tror jag segraren David Palmer är den förste att medge.

Vinner man den största titeln på en felträff, efter tiebreak i femte och avgörande game, är marginalerna små. Så små att rollerna mycket väl kunde varit omvända.

För att strö ytterligare salt i såren upprepades Willstrops mardröm året därpå. Då i form av Nick Matthew som vann efter ännu ett tiebreak i det femte gamet.

Matthew är utan tvekan Willstrops motsvarighet till Lin Dan. Närhelst den trefaldigt VM- och British Open mästaren figurerat spelar oftast Willstrop andrafiolen. Oavsett scenens storlek.

Nick Matthew har besegrat sin yngre landsman i både VM, British Open och engelska mästerskapet. Och på köpet blivit en av de största i sitt lands idrottshistoria. Då glömmer man lätt att Willstrop, likt Lee Chong Wei, ändå uppnått många framgångar. T ex toppat världsrankingen och

 blivit världsmästare i lag samt vunnit engelska mästerskapen dubbelt upp. Det är inte dåligt.

Ändå tenderar man att minnas James Willstrop som den "eviga tvåan". Talangen, bollgeniet som förlorat fem engelska mästerskaps finaler, tre British Open finaler och en VM-final.

Är beskrivningen orättvis? Nja, man uppnår givetvis inte Willstrops och Weis framgångar som förlorare. Absolut inte. Samtidigt är det de stora segermännen och kvinnorna vi minns, resten klumpas ihop till en grå massa. En massa som utgör rekvisita när hjältar ska koras och historia skrivas.

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2014

Läs tidigare krönikor från 2013

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

© Karlstad Squashklubb 2014

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768