En omöjlig möjlighet

Att representera sitt land, individuellt eller i ett lag, är bland det största en idrottare kan få uppleva. Ära, berömmelse och hjälteglorior väntar de som lyckas med sin uppgift. Men bakom fasaden finns en mörk baksida.

Alla älskar en hjälte, och hjältar är vi duktiga på att producera i lilla Sverige. Åtminstone inom idrottens värld. Ibland är det lätt att glömma bort vilken liten aktör Sverige är när framgångar staplas på hög.

Segrar, rekord och vinstsviter förvandlas då till norm för svenska idrottares kapacitet. Vilket inte borde vara fallet, sett till både resurser och befolkningsmängd.

Ändå lyckas vårt lilla land producera idrottsstjärnor på löpande band. Media är inte sena att haka på stjärnkulten. Vinnare hyllas på alla sätt och vis samtidigt som prestationerna beskrivs som "omänskliga" och "osannolika". Trots att det (förhoppningsvis) är människor av kött och blod som står bakom utförandet.

Men alla idrottsutövare kan inte vara vinnare och hjältar. Det måste också finnas förlorare. Tillhör man den senare kategorin och dessutom misslyckats leva upp till folkets (läs: medias) krav kan man också hamna på löpsedlar och rubriker. Av den mindre angenäma sorten.

Har man tur och utövar någon mindre välkänd sport, typ squash, kan sågningen stanna vid "ett misslyckande". Med mer folkkära idrotter som fotboll och ishockey blir reaktionerna större. Då snackar vi fiaskon.

Vem minns inte tunga fall som vid fotbolls-VM i Italien 1990? Då var det inte nådigt att vara förbundskapten och heta Olle Nordin.
Ännu värre blir det om man kombinerar ishockey, OS och 2002. Förlusten mot Vitryssland i kvartsfinalen har kallats det största idrottsfiaskot i svensk historia.

Riktigt så illa var det inte för det svenska squashlag som deltog i 6-nationsturneringen i Andorra tidigare detta år. Ett ungt, orutinerat svenskt lag hamnade 5:a efter en ynka vinst, mot tabelljumbon Norge.
Facit stannade vid fyra singelvinster på 15 försök, knappast det utfall förbundskapten Drakenberg hoppats på.

Visserligen saknade Sverige sina tyngsta namn i form av Hult, Tenant, Christensson och Drakenberg själv. Istället fick vårt unga garde med Aryan Ahmed, Carl Remle, Jesper Skarman samt veteranen Foad Hamouni möjligheter att stärka EM-aktierna.

Så resonerade jag till en början. Men när jag diskuterade turneringens förutsättningar med Drakenberg började tvivlen komma. Var det här verkligen en möjlighet att förbättra EM-chansen, eller spel för galleriet?

Tveksamheten bottnade i motståndarnas laguppställningar. Varken jag eller Christian kände till spelarna, ett enda namn lät bekant. Resten var en grå massa.

Där och då kom jag till insikt: det här är ingen möjlighet, snarare ett "mission impossible". Ingen av svenskarna skulle stärka sina EM-chanser, oavsett hur bra man presterade.

För vem höjs till skyarna av att besegra motståndare rankade mellan 15-20 i hemlandet? Ingen. Av den enkla anledningen att motståndet i EM håller betydligt högre klass.

En liten brasklapp dock: den svensk som eventuellt lyckades vinna samtliga matcher i övertygande stil försämrade knappast chanserna. Men hur stora var de oddsen? Mindre än att James Willstrop besegrar Nick Matthew, skulle jag vilja påstå...

Så, varför var det ett omöjligt uppdrag att gå vinnande från den här turneringen? Jo, så här resonerar jag:

1) Svagare motstånd gör eventuella matchvinster mindre värda. Vinster är givetvis alltid positivt. men resultaten kommer att viktas. Då förslår inte seger mot Norges relativt sett starka uppställning långt.
Ribban ligger högre än så - åtminstone för de med EM-ambitioner.

2) Även om flera länder presenterade svaga uppställningar var inte standarden dålig. Inte med svenska mått mätt. Risken var således stor att svenskarna skulle få det tufft, vilket också blev fallet.

Endast en svensk spelare hade plusstatistik - Jesper Skarman. Resten av truppen fick rejält med stryk, Vilket naturligtvis inte gör förbundskaptenen speciellt munter.

3) Att avstå spel var inget alternativ. Åtminstone inte för de spelare som slutligen valde att åka med till Andorra. Ingen av dessa kunde nämligen känna sig säker på en EM-plats och behövde visa resultat.

Genom att delta kunde man förbättra sina chanser, jämfört med alternativet - att vara utlämnad till förbundskaptenens gunst.

För att sammanfatta det hela kort och koncist: 6-nationsturneringen var ett omöjligt uppdrag. Ingen svensk skulle lämna Andorra med en EM-biljett i fickan. Det garanterade förutsättningarna.

Var då det här ett genialiskt uttänkt stresstest av förbundskapten Drakenberg? Med syftet att testa spelarnas fysiska och mentala styrka. Eller kanske ett utstuderat sätt av förbundskaptenen att visa hur lång

vägen verkligen är till internationellt erkännande?

Nu tror jag på människans goda natur och öppnar upp för ett tredje alternativ: läroprocessen. Våra unga spelare saknar internationell erfarenhet och det inser givetvis Drakenberg. Ur den aspekten var det här en bra möjlighet.
Flera tuffa matcher på kort tid känns givetvis i både kropp och knopp. Och härdar för framtida utmaningar.

Men de som reste till Andorra i hopp om att stärka EM-chanserna kammade noll. Inte direkt förvånande. Den chans som framträdde visade sig nämligen vara en omöjlig möjlighet.

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2014

Läs tidigare krönikor från 2013

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

© Karlstad Squashklubb 2014

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768