Den stora tomheten

Idrottsutövare lever för tävlingarna. Då man får mäta krafterna med motståndare och får ett kvitto på sin kapacitet. Samtidigt ges utrymme för starka känsloyttringar: glädje, sorg, frustration, besvikelse m.m. Och den stora tomheten.

Jag har alltid upplevt en hatkärlek relation till tävlingsdelen inom idrotten. Anledningen? Jo, det är ett väldigt känsloladdat ögonblick som kan skapa oerhörda emotionella urladdningar. Vilket både skrämmer och fascinerar mig.
Det påminner lite om ett intensivt förhållande där man kastas mellan hopp och förtvivlan, eufori och depression.

Både när det gäller idrott och kärlek kan man fråga sig varför det uppstår så starka känsloyttringar? Jag menar, teoretiskt sett handlar det ju egentligen bara om två delar i det rätt komplicerade pussel som kallas livet.

Så, varför all denna uppståndelse? Jag tror en starkt bidragande orsak stavas förväntningar, oavsett om det gäller kärlek eller idrott. Vi har så stora förhoppningar om att lyckas på livets alla områden att minsta lilla motgång blir till ett stort misslyckande. Och där framgång får motsvarande proportioner.

Att detta i sin tur leder till starka känsloyttringar är inte svårt att förstå. Det inser t o m en lekman som undertecknad.

Nu skiljer jag mig knappast åt från de flesta andra idrottsmän/kvinnor. Förväntningarna finns alltid med i bakhuvudet när det drar ihop sig till tävling. Jag blir också besviken och ledsen när förlusterna tornar upp sig. Och glad när det emellanåt trillar in en vinst...

En sak som jag märkt under senare år att känsloyttringarna blivit mindre extrema. Världen går inte längre under om jag skulle råka förlora (obs ironi) en squashmatch. Lika lite som jag exploderar av glädje vid en vinst.

Kanske har det att göra med mognad eller nya perspektiv på idrotten och livet i stort. Vem vet? Trots allt handlar det ju bara om en lek med rack och boll, vilket i slutändan kanske inte är en livsavgörande händelse.

En känsla som dock envist hänger sig kvar i samband med tävlingar är den stora tomheten. Den brukar oftast uppträda under sista tävlingsdagen när det inte längre finns någon återvändo.
När den sista förlusten eller vinsten är huggen i sten och det tagit slut på besvikelser eller lyckokickar. Då kvarstår bara en enda stor tomhet.

Jag har funderat en hel del över denna sinnesstämning - och varför jag ofta upplever den i samband med tävlingar. Min teori är att det bottnar i två faktorer: dels de ovan nämnda förväntningarna, dels att tävlingen har en tydlig slutpunkt.

Att förväntningar finns med i bilden är inte så förvånande. Jag menar, de flesta av oss lägger ner lite extra energi inför en tävling - tränar hårdare, mer målmedvetet eller t o m kommer igång med träningen.

Kraftansamlingen skapar förväntningar om ett lyckat utfall på tävlingen. Om verkligheten och förhoppningarna sedan kolliderar, ja då känner åtminstone undertecknad ofta en stor tomhet.

Men där finns också en annan viktig aspekt: tävlingar har en tydlig slutpunkt, en gräns där allt tar slut. När man når den gränsen är det finito. Det är slut på möjligheter och man kan inte längre revanschera sig för dåliga insatser.

Men jag har också upplevt en annan sorts tomhet, där basen består av lycka. Eller snarare avsaknad av densamma. Den här känslan har jag upplevt i sammanhang där allt flutit som på räls. Vinsterna har staplats på hög och plötsligt står man där på sista tävlingsdagen och ser fram mot finalen.

Det är då man inser att: hjälp, snart är det roliga över! Det stadiga flödet av lyckokickar är på väg att upphöra och då återstår bara en stor tomhet. Ungefär som att vrida åt en kran så att rinnandet upphör. Bara stannar av, helt abrupt.

Den här tomhetskänslan är snudd på värre än den som grundas på besvikelser. Jag menar, hur värderar man egentligen den satsning en idrottare gör på sin aktivitet?
Vad är exempelvis en hård sommarträning värd? En tävlingsvinst i ett klubbevenemang? En GP-vinst på nationell nivå eller t o m ett SM-guld?

Jag vet inte. Det enda jag tror mig veta är att vi sällan blir nöjda med utfallet av våra ansträngningar. Vi siktar oftast högre än vad utfallet blir och då är det lätt att känna tomhet.

Nu för tiden upplever jag oftast en annan typ av tomhet i samband med tävlingar. En tomhet som handlar om människor. När väskan är packad och hemfärden väntar så inser jag vad som betyder mest för mig idag -

kontakten med andra likasinnade. Att plötsligt berövas den energi som uppstår i mötena med alla varma, ambitiösa, glada, spännande och udda personer vid en tävling känns tungt. Mycket tungt.

Då upplever jag en stor tomhet inombords och inser att det är inte eventuella vinster eller förluster som satt sina spår. Nej, vem bryr sig egentligen om dammiga pokaler på en lika dammig hylla?
Den verkliga vinsten stavas personliga möten. Och där kan alla bli vinnare - oavsett förberedelser, prestationer eller meriter.


Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2013

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

© Karlstad Squashklubb 2014

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768