Nej, nej - och återigen nej

Det sägs att ett budskap bör upprepas, ja rentav hamras in för att fastna. Mot den bakgrunden vill jag lugna och försäkra IOK om att budskapet nått fram.
Det råder inget tvivel om hur den olympiska rörelsen ser på förnyelse i allmänhet och squash i synnerhet.

Den 8:e september kommer för alltid vara inskrivet i squashens historieböcker som "den svarta söndagen". Dagen då IOK punkterade en hel squashvärlds höga förväntningar och största önskan: att bli delaktig i OS-familjen.
Så blir dock inte fallet, åtminstone inte inom en överskådlig framtid.

Reaktionerna i squashvärlden var som väntat dämpade och besvikna efter beskedet från omröstningen. Ett ord var ständigt återkommande i kommentarerna från organisationer och spelare - besvikelse.

Men många föredrog även att ingjuta nytt mod och lyfta fram vad de ansåg vara positiva tecken. Nicol David menade att OS-ambitionerna lyft squashens profil och att sporten nu befinner sig i ett bra läge för att flytta fram positionerna för PSA- och WSA-touren, liksom squashen generellt.

Nick Matthew var givetvis också besviken. Men ansåg även han att squashen flyttat fram sina positioner jämfört med tidigare och att sporten numera erbjuder bra tv-möjligheter.

Så squashen är redo för OS, konstaterar Matthew. Men det är inget nytt, det har vi varit det senaste decenniet inflikade han eftertänksamt.

Så, vad ska man tro? Kommentarerna efter omröstningen andas både besvikelse, såväl som optimism och kampglöd. Alla är nedslagna, givetvis, men ingen tänker ge upp och erkänna slaget förlorat.

En sådan inställning inger respekt och hedrar de som fortfarande tror på squashen i OS-sammanhang. Och dess konkurrenskraft, bör tilläggas.
I slutändan handlar nämligen allt om en enda sak: hur attraktiv är egentligen squashen? Både som egenvärde, i jämförelse med andra idrotter och framför allt hos sponsorer.

Här tänker jag vara kärringen mot strömmen och envist hävda att det räcker nu! Det måste bli stopp på återkommande besvikelser och falska förespeglingar om squashen som ett värdefullt tillskott i OS-familjen.

Är squashrörelsen verkligen så godtrogen att den gång på gång faller för sköna lockrop om förnyelse och vackra vitsord? Det är dags att vakna nu - kejsarens nya kläder existerar inte!
Verkligheten är betydligt brutalare än vi vill tro, men inte desto mindre sann!

Så här ligger det nämligen till: de senaste tio åren har squash försökt bli en del av OS-gemenskapen. Utan större framgång. Tre gånger har squashen deltagit i omröstningar, vilket medfört lika många besvikelser. Nu senast efter en förnedrande tredjeplats bakom brottning och baseball/softball.
Därför säger jag - enough is enough. Låt oss ta en paus i ansöknings -processen på obestämd tid.

Jag ska strax utveckla resonemanget, först en kort kommentar om senaste omröstningen.
Första reaktionen på "kortlistan" var positiv. En genväg till himmelriket, tänkte jag liksom större delen av squashetablissemanget.

Sedan tog magkänslan över. Vänta lite nu, squashen kämpar alltså mot en ikon inom OS-familjen - brottning - och en kommersiellt gångbar kandidat i form av baseball/softball. Ja men, det går ju inte!

Så blev också fallet. Squashen var långt ifrån avancemang och kunde inte ens tvinga fram en andra valomgång. Det är den bittra sanningen.

Låt oss då gå vidare till diskussionen om fortsatta OS-ambitioner eller ej. Jag anser alltså att squashen bör göra en paus när det gäller ansökningarna.
Anledningen är enkel: vi räcker inte till. Åtminstone inte i nuläget, sett till squashens nuvarande position.

Därmed inte sagt att vi ska glömma OS-drömmen helt och hållet. Så långt vill jag inte sträcka mig.
Nej, squashen har sin givna plats i OS-familjen. Likväl som någon av de andra racketsporterna!

Just nu saknar vi emellertid musklerna för att ta en plats utav egen kraft. Vilket beror på följande tre faktorer:

1) Svag identitet - vilka värden förknippas med squash, vilken känsla förmedlar sporten? Vad ÄR egentligen squash?

Något nytt, fräscht som står för förnyelse? Samtidigt genomsyras vår sport av traditioner som går tillbaka århundraden.

Är det en snabb, fysiskt krävande och atletisk idrott? Kanske därför världseliten mestadels består av gamla gubbar...

Jag ser en kluvenhet hos squash - och det ligger oss i fatet.

2) Brist på kommersialism - i det begreppet lägger jag en mängd aspekter, främst i form av svalt sponsor- och medieintresse.

Vi syns för lite i tv-rutan vilket skapar svagt intresse hos allmänheten. Och hos sponsorer, ska tilläggas.

Större finansiell backning av PSA- och WSA-touren höjer temperaturen hos de tidigare nämnda grupperna. Vilket troligen även väcker IOK.

3) Vad kan squashen erbjuda - vilka mervärden medför vår anslutning till den olympiska rörelsen? Når IOK några nya målgrupper, ökar sponsorbasen och medföljer stora idrottsikoner?

Vi vill gärna tro det själva, men omvärlden har kanske en annan åsikt. Utan någon stor publikbas kommer knappast tittar- och besökssiffrorna skjuta i höjden tack vare squashen. Knappast heller sponsorintäkterna.

Jahangirs tio raka British Open-titlar är givetvis en fantastisk idrottsbragd. Om någon bara kände till turneringen...
Likaså Nicol Davids sju World Open-titlar. Men VM har alla idrotter med minsta självaktning, t o m sparkstötting.

Så jag sällar mig till IOK:s ledamöter och säger tack, men nej tack. Åtminstone för stunden. Släpp OS-komplexet och satsa istället på att utveckla de viktiga grundstenarna sponsorbiten, medieintresset och nyrekryteringen.

Varför inte ha som målsättning att dubbla prispengarna för PSA- och WSA-touren? Fler sponsorer och höjda prissummor brukar ha en positiv inverkan på medieintresset. Och hakar medierna på får vi bra draghjälp när det gäller nyrekrytering av spelare, ledare och publik.

Det här kan nog ta sin lilla tid, 5-10 år får man säkert räkna med. Men skapar vi bara den här grunden ökar troligen chanserna att vår ansökan

blir välvilligt behandlad mångdubbelt. Just nu har squashen inte så mycket mer att komma med inför en ny ansökan än "extra allt". Ungefär vad vi sysslat med de senaste åren.

Tyvärr räcker inte det, inte om vi verkligen vill nå ända fram i urvalsprocessen. Glöm alla goa ryggdunkar från IOK-ledamöter, de får leta upp någon annan kejsare att klä upp.
Nästa gång squashen gör entré i OS-korridorerna ska det vara för att stanna. Inte som den fattige kusinen från landet som slussas ut bakvägen.


Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2013

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2013

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768