På ålderns höst

Det har sina nackdelar att bli gammal: synen blir sämre, hörseln likaså. För att inte tala om alla lappar som ska skrivas för att komma ihåg vad man inte fick glömma att man skulle minnas... Suck.

Samtidigt får man lära sig att acceptera alla dessa tillkortakommanden. Det hör ju till livets gång, så att säga.
Men det finns en avtagande egenskap som jag har svårare att förlika mig med. Och i det fallet lär jag nog aldrig ändra ståndpunkt.

Vad det handlar om? Bristen på omdöme, såklart! I första hand åsyftas inte några vidlyftiga och blodtryckshöjande eskapader i trafiken. Eller tvångsmässiga verbala utfall gentemot trötta ungdomar på kollektiva färdmedel, för att förmå dessa inta vertikalt läge.

Nej, det här är värre än så. Mycket värre. Jag tänker på alla huvudlösa beslut som fattas på ålderns höst i samband med idrottsliga aktiviteter. Ja, ni läste rätt. Här har ni en idrottsfanatiker som fördömer idrottande och ålderdom! Åtminstone delvis.

Först av allt vill jag nämligen nyansera bilden något och lyfta fram idrottens positiva sidor. Att röra på sig är bra på många sätt och vis: vi blir friskare, piggare och gladare (ni vet, det där med endorfinerna).
Det är jätteviktiga och positiva inslag som vi ska värna om. Helt enkelt för att livet blir lättare att leva.

Myntets andra sida är däremot inte lika positiv. Jag tänker på tävlingshetsen och drivet att prestera på maxnivå med verktyg (kroppar) som närapå passerat bäst-före datum. Den ekvationen går sällan ihop.

Härom dagen stötte jag på en tränarkollega som verkar i en annan racketsport. Kollegan kom haltandes från träningslokalen, så jag var tvungen att fråga vad som hänt.
- Jag skulle visa min träningsgrupp hur man rör sig på banan, förklarade han med ett snett leende. Ouppvärmd givetvis. Behöver jag tillägga att kollegan passerat de 40 med råge?

En annan kompis provade att göra ett inhopp i den lokala tennisklubbens serielag. Det skulle han inte gjort.
Några minuters eufori och förnimmelse av ungdomens höga spelnivå förbyttes i ett nafs i sex månaders bänknötande. Detta sedan hälsenan gett vika efter en rusch på nät.

Listan kan göras längre, nästan hur lång som helst. Och squashen är på intet sätt förskonat från denna hybris.
Här är medelåldern på många håll och kanter oroväckande hög - min egen klubb inräknad. Vilket medför en hel del incidenter årligen.

Mest förvånande i sammanhanget är ändå idrottens fördummande effekt på människor. Jag menar, hur kan normalt sett sansade, kloka personer förvandlas till chanstagande och vettlösa bara för att de placeras i ett idrottssammanhang?

Hur kan vi tro att en sämre rustad och mindre förberedd kropp ska stå emot lika tuffa utmaningar som i ungdomens glada dagar? Det gör den givetvis inte.

Vad är då lösningen på problemet? Ska man låta bli att idrotta bara årsringarna passerat 35? Nej, givetvis inte. Däremot ska man kanske tänka sig för både en och två gånger innan man utsätter en ålderstigen kropp för maxansträngningar.

Man behöver ju inte göra som en av våra seriespelare, att sträcka sig efter en perfekt slagen boast i första rallyt, med knappt ljummen kropp. Den insikten kostade en muskelbristning - och en tids rehabilitering.

Här tror jag gemene man (och kvinna) har en viktig läxa att lära: ju äldre vi blir, desto mer tid får vi avsätta utanför banan.

Vid ett tillfälle diskuterade jag detta fenomen med en tenniskompis. Insikten var stor hos min kompis: jag vet att varje timme jag lägger på tennisbanan borde åtföljas av en timme därinne, sa han och nickade mot gymet.
Gör du det då, frågade jag? - Nej, svarade han och skrattade.

Så är det nog lite till mans. Vi vet vad vi borde göra, men drar oss ändå för det nödvändiga jobbet. Då behöver man hederliga gamla förebilder.

En sådan återfinns i det svenska toppskiktet (Topp-20), trots tilltagande ålder. Faktum är att han spelar lika bra som första gången jag såg honom i aktion. Vilket är några decennier sedan.

Hemligheten? Squashträning på hög nivå ca tre gånger i veckan, plus lika mycket träning utanför banan. Då ger man kroppen bra förutsättningar att stå emot hård ansträngning, även efter 20-års åldern.


Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2013

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2013

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768