Det rätta virket

En ny sheriff har kommit till stan. Sverige herrlandslag i squash har en ny förbundskapten i form av Christian Drakenberg.
Han funderar som bäst om piskan eller moroten ska råda. Frågar du mig är valet enkelt: det rätta virket måste avgöra.

Nu ska tankarna i denna krönika inte ses som någon kritik av den nya utnämningen. Tvärtom. Upplägget med Drakenberg som ansvarig för landslaget och tidigare coachen Pieter Sjösten i spetsen för en utvecklingsgrupp känns spännande.

Bägge brinner för squash, har gedigen erfarenhet och - gissar jag - stora ambitioner. Det här kan bli en nystart för svensk squash. Bara den nya organisationen får tid att "sätta sig" och inte blir en tillfällig kursändring. Vilket vi sett alltför många exempel på genom åren.

Bra organisationer och duktiga ledare i all ära, innehållet i en verksamhet är ändå det avgörande. Vilket i det här fallet blir liktydigt med utövarna - spelarna.

Utmaningen för både Drakenberg och Sjösten blir givetvis att krama ur maximal effekt från det tillgängliga materialet.
Inte helt lätt, gissar jag. Alla spelare har ju sina styrkor och svagheter, t ex teknik, taktik, fysik och erfarenhet som formar prestationen.

Hur lockar man fram det bästa ur varje individ? Och vad ska värderas högst i det här sammanhanget?
Är bra teknik viktigare än god fysik på den internationella scenen? Rutin kontra ungdomlig entusiasm? Listan kan göras längre om man önskar.

Problemet för svensk squash i nuläget är att vi saknar spelare som kan hävda sig på bra internationell nivå. Någon som kan gå i bräschen för andra och visa vad som krävs för framgång.

Sådana förebilder har vi haft tidigare i form av Lars Kvant, Jan-Ulf Söderberg, Anders Wahlstedt och Fredrik Johnson med flera. Spelare som alla haft stor betydelse för svensk squash, just för att de gjort avtryck på den internationella scenen.

Men vad gör man när stjärnorna lyser med sin frånvaro? När standarden är långt från kraven på internationell nivå.
Ett sätt är att se vad andra förbund i liknande situationer gör. Kanske finns det något att lära från dessa exempel.

Just nu behöver vi dessutom inte höja blicken speciellt långt bort. En av våra racketkollegor kämpar nämligen i den värsta motvinden på många decennier. Och någon ljusning syns inte till på långa vägar.

svensk tennis har landat i ett stort svart hål alltsedan Robin Söderlings ofrivilliga avbrott i karriären. Och numera återfinns Sveriges herrar på tennisens bakgårdar, i det som kallas Future-touren. Allra längst ner på den internationella tävlingsskalan.

På damsidan ser det lite ljusare ut. Men våra bästa svenskor är ändå ljusår från den yppersta eliten. Så- Arvidsson och Larsson har en bra bit kvar på sin klättring mot toppen.

Tennisförbundet är givetvis oroad över utvecklingen och har sjösatt en satsning på herrlandslaget under Fredrik "Fidde" Rosengrens ledning.
De utvalda spelarna samlas till ett antal tävlingar med tillhörande läger för att skapa en krävande miljö. Den miljö som "Fidde" med flera anser krävs för att skapa internationella toppspelare.

I en intervju förklarar Rosengren (se den här) vad han söker efter för egenskaper hos spelarna. Och det är här som det börjar bli intressant. Rosengren framhåller nämligen attityden som det allra viktigaste: viljan att alltid göra jobbet.

Det handlar om att lägga ner de fem-sju timmar per dag som krävs, inte bara 30 dagar utan 330 dagar om året. Nedbrutet till det enskilda träningstillfället handlar det om vilka som är "hungriga", ivriga att ta sig an nästa övning eller spelmoment.

Ingen är ju garanterad plats i "Fiddes" landslagstrupp. Saknas rätt attityd finns det andra som mer än gärna tar chansen. Så är det när konkurrensen är stenhård.

Nu är min tanke inte att man ograverat ska överföra tennisförbundets satsning till squashen. Därtill skiljer sig förutsättningarna alltför mycket. Vi har varken ekonomin, spelarbredden eller konkurrensen hos tennisen.

Men attityd, drivkraft och passion är en annan sak. Sådana faktorer borde vara vardagsmat i idrottssammanhang och jag hoppas squash inte utgör något undantag.

Så. var hittar vi då dessa framtidsmän och -kvinnor inom squashen? Först av allt gäller det identifiera de som verkligen brinner för sin idrott. Spelarna som är först in på banan och sist därifrån, där man måste släcka belysningen innan bolldunkandet tar slut.

I nästa steg plockar man ut visionärerna. Alltså de som inte nöjer sig med att utföra övningen bra utan helt perfekt. Där målet är att uppnå den ultimata prestationen och man inte nöjer sig förrän visionen blir verklighet.

Slutligen återstår bara en viktig egenskap - att hata förluster i alla dess former. Ska man tillhöra toppen så måste viljan att vinna vara otroligt

stark. Ja, närmast manisk. Hittar man någon med ovanstående karaktärsdrag är chansen stor att det rör sig om en vinnare. Oavsett ålder, kön eller förutsättningar i övrigt.

För om personen bara är av det "rätta virket" kan vad som helst hända. Ja, det kan t o m vara första steget på vägen mot en svensk squashstjärna..

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2013

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2013

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768