I valet och kvalet

Alla som är involverade i squashen på något sätt - spelare, tränare etc - talar om vikten av rekrytering. Att vi måste få barn och ungdomar att börja spela squash.
Så långt är allt väl, frågan är bara om vi lever som vi lär?

Så länge jag verkat inom squashen har rekrytering av nya utövare varit på tapeten. Möjligen med reservation för senare delen av 1970- samt huvuddelen av 80-talet.
Då var inflödet av squashspelare stort och sporten andades framtidstro.

Vi som var involverade tyckte väl att en härlig sport som squash borde ha fler utövare. Men läget var ändå rätt ok.
Inhemska tävlingar lockade bra med deltagare och unga talanger dök upp titt som tätt. Både på pojk- och flicksidan, ska tilläggas.

Internationellt sett såg det också ljust ut. Sverige placerade sig bra på mästerskapen och hade en skara yrkesspelare som gjorde avtryck på den individuella scenen. Vi talar om den andra generationens squashproffs efter banbrytaren Lars Kvant.

Nu trodde många att Sverige skulle kunna ta upp kampen med de stora nationerna på squashscenen. Men ack vad vi bedrog oss.
Sakta men säkert började Sverige tappa mark internationellt sett och talangerna blev färre.

Vem som bar skulden? Det kan man diskutera både ingående och utförligt, men är inget jag lägger någon vikt vid här och nu.
Låt mig bara konstatera en sak: individen har alltid ett ansvar. Till syvende och sist är det alltid den enskilde spelarens drivkraft som gör att träningen och satsningen blir av. Punkt slut.
Stöd finns att få bara man har den rätta viljan och är beredd att göra jobbet.

Men, åter till ämnet. Det blev nu tydligt att svensk squash inte längre var något självspelande piano. Något måste ske och modeordet blev rekrytering. Nya spelare skulle lockas börja med squash för att bidra till framväxten av fler talanger.

Målgrupperna har sedan varierat - nästan lika ofta som kampanjerna avlöst varandra. Ena stunden har fokus legat på pojkar, nästa gång flickorna. För att inte tala om de tillfällen hela allmänheten varit i blickfånget.
Rekryteringsarbetet har väl gått - sådär. Ambitioner har inte saknats, men squashen har ofta jobbat i motvind. Orsakerna till det är flera.

En viktig faktor stavas traditioner. Många barn och ungdomar väljer väl inarbetade och stora idrotter som ishockey och fotboll. I alla fall bland pojkarna.
För tjejerna handlar det mycket om ridning, gymnastik och friidrott.

På senare år har även de populära idrotterna fått vidkännas konkurrens från innebandyn. Nu för tiden väljer många bolltalanger spelet med plastboll och klubba. Till stor förtret för de traditionella idrotterna som inte längre utgör det självklara förstavalet. 

Sedan har vi medieexponeringen. Givetvis påverkas barn och ungdomar av de sporter som förmedlas via olika kanaler. Syns man så finns man och chansen att en viss idrott väcker intresse ökar.
Ju oftare budskapet (en specifik sport) hamras in desto större chans att någon fastnar och vill prova på.

Den senaste tiden har jag blivit påmind om det enskilt största hotet mot små, udda idrotter som squash. Jag tänker på föräldrars påverkan. Givetvis har dessa nyckelfigurer i barn och ungdomars tillvaro alltid haft stort inflytande över de ungas aktiviteter. Det köper jag, så har det alltid varit sedan urminnes tider.

Föräldrar - mestadels pappor - lever ju ofta ut sina egna ambitioner och drömmar genom barnen. Det må vara musik, hantverk, någon idrott etc. Det som oroar mig är en växande trend där squashutövande föräldrar medvetet väljer andra idrotter. Åtminstone ser det ut så i mina hemtrakter.

Möjligen är det ett lokalt fenomen, eller en tillfällighet. Vad orsaken än är känns det oroväckande.

Squash har som vi tidigare sett svårt att nå ut till den breda allmänheten. Alltså måste vi förlita oss på mun - mot - mun metoden. Redan "frälsta" får där ett tungt ansvar att locka vänner, bekanta och egna familjemedlemmar att prova squash. Utan den länken blir uppförsbacken gigantisk. Och det har squashen inte råd med.

Det mest fascinerande i sammanhanget är ändå konkurrenterna. Man skulle kunna tro att barnen blivit attraherade av stjärnspäckade idrotter som hockey, fotboll eller friidrott.
Men inte heller. Lockelsen består nämligen av andra racketsporter!

Det får mig att fundera: vad är det som lockar ett barn med, säg tennis? Är tennisen så mycket roligare än badminton, squash eller pingis?

"Kul" är ju ett subjektivt begrepp, så det är svårt att avgöra. Personligen anser jag dock att barn i unga år gillar det mesta som involverar rack och boll. Jag tror inte man favoriserar tennis före andra racketsporter.

Kan det vara förekomsten av nationella förebilder? Nja, knappast. Sedan Robin Söderlings ofrivilla uttåg för ett par år sedan har svensk tennis närmast säckat ihop. Och man fullkomligt skriker efter profiler.

Men, låt oss göra ett litet test. Hur många av er läsare kan räkna upp tre av de tio högst rankade herrspelarna i Sverige? Inte? Ok, men två stycken då?

Ett elakt test, kan tyckas. Men det finns en poäng i sammanhanget. Om inte vi vuxna klarar av det tror ni att ett litet barn ens har en susning? Nej, det argumentet faller tungt.

Visst kan ett barn identifiera sig med Nadal, Federer eller någon annan internationell stjärna. Men är så fallet?
De barn jag stöter på är inte speciellt pålästa om dagens tennisadel. Och bryr sig inte heller, om vi ska vara ärliga.

Jag tror i stället det handlar om status - att ingå i ett eftertraktat sammanhang. Man vill tillhöra den "vita sporten".
Och det är populärt - se bara på cirkusen som drar in till Båstad i juli, vid Swedish Open. Lätt att glömma då vad som är huvudattraktionen i sammanhanget...

Men är det barnen som har denna längtan? Jag är tveksam. Tror snarare föräldrarnas egen motivation och intressen är det som styr idrottsvalet.

Och då har vi problem, stora problem. Känns inte squashen attraktiv nog är något fundamentalt fel.
Att ändra den inställningen måste vara en viktig byggsten i dragkampen om nya utövare.

Valet av squash ska vara givet och sitta i ryggmärgen hos spelande föräldrar. Föredrar våra barn sedan andra aktiviteter är det en annan femma.
Det får inte finnas några kval vid valet av idrott, vem ska annars välja squashen? Tennisföräldrarna?

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2013

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2013

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768