Vad gör vi för fel?

Så var ännu ett squash-EM över. Tyvärr med lika dystert facit som förra året: Sveriges herrar misslyckades att kvala in till A-gruppen. På damsidan gick det inte heller något vidare. Dystert, dystert.

Låt oss ändå börja med de positiva inslagen. Sveriges herrar vann fyra av sina fem matcher, vilket räckte till en slutlig femte plats. Vinst även mot Irland och avancemanget till A-gruppen hade varit i hamn.

Tyvärr verkar Sverige ha etablerat sig på den här nivån. Så det återstår en del jobb innan vi återtar platsen bland Europas åtta främsta squashnationer. Tyvärr.

Våra svenska damer gjorde comeback på den internationella scenen. Resultatmässigt blev det ingen höjdare. Svenskorna förlorade samtliga sex matcher och får nu ta nya tag i C-gruppen.

Vilket kanske är lika bra i nuläget. Bättre att damerna får spela på en jämbördig nivå och bygga upp självförtroendet med några vinster. Sedan får man sikta uppåt igen när tiden är mogen.

Mot den bakgrunden får årets insats ses som något av en nystart för svensk damsquash. Här fanns både unga, hungriga spelare samt en ny förbundskapten, i form av Christina Waker-Söderström.

Jag tror Christinas medverkan kan få stor betydelse på lite sikt. Hon har den nödvändiga erfarenheten och vet vad som krävs. Samt brinner för svensk damsquash.
Det sista är naturligtvis otroligt viktigt, inte minst då engagemang brukar ha en tendens att smitta av sig på de runt omkring. Jag önskar damerna all lycka till i framtiden.

Förhoppningsvis då även med Anna-Carin Forstadius på banan. Sveriges bästa dam behövs givetvis i landslaget. Även om hennes medverkan knappast gjort mer än marginell skillnad den här gången.

Så över till herrarna. Än en gång misslyckades Sverige att kvalificera sig för spel i A-gruppen. Detta trots starkast möjliga uppställning. En slutlig 5:e plats i B-gruppen (division 2) är naturligtvis inte bra. Hur man än vrider och vänder på det.

Inte minst sett mot bakgrunden att Sveriges lag både innehöll rutin plus stor spelskicklighet. Det borde gett bättre utdelning än en 5:e plats.

Så, vad gör vi för fel? Saker och ting blir givetvis inte bättre av att vi "experter" utanför banan skäller likt en bandhund. Det inser t o m undertecknad.
Låt oss därför se på situationen utifrån en lugn och sansad bedömning. Samt försöka analysera vad som brustit - igen.

Så fort Sverige misslyckas med att nå de uppsatta målen i mästerskapssammanhang tenderar åtminstone jag att ställa den relevanta frågan: varför?

Var ambitionerna för höga? Är trädtopparna ett rimligare mål än himlen? Har målen inneburit för stor press på spelarna? Spökade nerverna och förstörde chansen till framgång?

Förberedelserna inför mästerskapet? Borde vi haft fler samlingar? Annorlunda upplägg på träffarna - exempelvis färre spelare med högre intensitet och bättre skärpa?

Borde vi satsat på högklassig sparring vid samlingarna? Anlitat någon eller några utlandsproffs som "vässat" laget inför kommande uppdrag.

Sedan har vi hanteringen av spelarmaterialet. Kunde coachningen sett annorlunda ut? Andra uppställningar och annan taktik?

Så här ser jag på saken: nej, ambitionerna är inte för höga. Avancemang uppåt är fullt genomförbart.
Den mentala pressen borde laget också kunna hantera. Vi snackar ändå yppersta eliten med stor rutin från mästerskap och individuella tävlingar.

Samlingarna inför EM tycker jag haft rätt inriktning. Breddad trupp med yngre förmågor som får "växa in i kostymen" känns rätt.
Däremot kunde nog antalet läger varit fler till antalet. Gissningsvis sätter dock ekonomin käppar i hjulen. Liksom när det gäller inhyrd sparring.

Coachningen vet jag inget om. Men utgår från att Pieter Sjösten med sitt stora engagemang, kunnande och erfarenhet gör ett bra jobb på den punkten. Annars vore han knappast förbundskapten...
Jag noterade även att man luftade hela truppen under mästerskapet. Vilket borde bidragit till en relativt pigg uppställning i de viktiga matcherna.

Då återstår bara den individuella aspekten. Alltså hur väl våra landslagsspelare står sig jämfört med kollegorna.
Här vore en mer genomgripande analys på sin plats: var är det vi inte räcker till? Fallerar tekniken? Spelsinnet eller taktiken? Är fysiken och matchtempot tillräckligt bra?

Det måste gå att hitta någon mer belysande förklaring än devisen "motståndarna var bättre". Visst, bevisligen har fyra lag varit bättre än Sverige. Det kan vi inte blunda för.

Men vad är det egentligen som skiljer exempelvis Sverige och Irland åt? så länge vi inte identifierar dessa skillnader kommer knappast avståndet till konkurrenterna att minska. Snarare tvärtom.

Tar vi däremot lärdom från förlusterna genom åren kanske utfallet blir annorlunda i kommande EM. Vi kan åtminstone hoppas att så blir fallet.

För inte är väl squashlandslaget totalt utdömt på alla punkter? Likt den där uttjänta bilen vi motsträvigt rullar in i besiktningshallen år ut och år in. Och där protokollet ger lika stort välbehag som en skvätt lunchkaffe

från bryggaren som stått på sedan tidig morgon...

Men, obehag eller ej, de där punkterna i protokollet identifierar problemområden. Saker som behöver åtgärdas, vare sig vi vill eller inte.

Och lösningen på problemet handlar inte om att sticka huvudet i sanden som en struts. Skavankerna lär ju knappast försvinna på något mirakulöst sätt. Oavsett om det handlar om bilar eller squash.


Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2013

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768