Flaggskeppet seglar igen

Glöm världsmästerskap, asiatiska långkörare eller egyptiska uppstickare. I squashsamfundet är det bara en "Open" som räknas. Turneringen där legender skapas och stjärnor tar farväl.

Badminton har All England, tennisen sitt Wimbledon. Bordtennis har... tja, det vete katten - OS, kanske?
För squashens del är det en tävling som sticker ut mer än alla andra. Ett evenemang vars lyskraft aldrig tycks falna, oavsett tidens tand och modets nycker. Jag tänker på British Open, den mest prestigefyllda turneringen av dem alla.

Varför det gått sådan status i just den tävlingen har flera orsaker. En faktor stavas givetvis tradition. När man funnits med på tävlingsfronten i drygt 80 år talar vi institution, en väletablerad och beständig kraftmätning.

Den kategorin turneringar tilldrar sig alltid stort intresse - hos både tävlande, allmänhet och media. Jämför med tennisens Wimbledon (125-års jubileum i år!) och badmintonens All England (112 år på nacken).

Popularitet hos media och publik brukar attrahera sponsorer. British Open är inget undantag. Genom åren har turneringen haft väl tilltagna prispengar, vilket naturligtvis bidragit till god uppslutning bland spelarna.

Att vinna den mest penningstinna turneringen (som var fallet under många år) har dock inte bara medfört ekonomisk kompensation. Ära och prestige följde med som bonus.
Ironiskt nog har denna gigant bland squashturneringar varit försvunnen ur tävlingskalendern de senaste två åren. Orsaken? Sponsorernas njugga intresse...

Sedan får man inte glömma den rent sportsliga aspekten. Med alla ovan nämnda faktorer i potten - tradition, popularitet och goda prispengar - är det lätt att locka världseliten.
Och med toppspelarna på plats skapas prestigefyllda evenemang med hög svårighetsgrad. Den typen av turneringar som alla spelare älskar att vinna.

Med den här bakgrunden är det lätt att förstå varför British Open blivit så mytomspunnen genom åren. Här har legender skapats och stjärnor tagit farväl från rampljuset. Ett scenario som underlättades av turneringens traditionella placering på senvåren.

Då utgjorde "the Open" en naturlig slutkläm på säsongen. En höjdpunkt toppspelarna noga förberedde sig inför och i vissa fall gjorde till sin livsuppgift. Så var det för den största av dem alla i British Opens historia - Jahangir Khan.

När den pakistanska squashlegenden besegrade sin namne Jansher i finalen1991 innebar det slutpunkt för ett decenniums kamp för odödlighet i squashhistorien.

En kamp vars förstadium skönjdes redan 1981. Då nådde den unga uppstickaren Khan sin första final, mot dåtidens squashkung Geoff Hunt.
Det blev förlust för den tonårige pakistaniern och Hunt passade på att sätta punkt för karriären efter sin åttonde finalseger. En rekordsvit som ansågs omöjlig att överträffa.

Så kunde också blivit fallet. Jahangirs tio år långa triumffärd har nämligen inte varit helt bekymmersfri. Några orosmoln har skymtat fram under resans gång. Exempelvis i 1989 års final mot Rodney Martin.

Det var då en engelsk domare med stor pondus utdömde "no let" för Jahangir i en uppmärksammad situation i framplan. Efter några fler incidenter krävde en rejält uppretad pakistanier domarbyte efter att ha tillkallat överdomaren.
Martin spelade inspirerat och framtvingade ett avgörande femte game. Där återfann dock Khan koncentrationen och demolerade australiern med 9-2.

Ett annat tillfälle höll det på att ta stopp redan i de inledande omgångarna. Detta mot träningspartnern, Umar Hayat Khan.
Efter en synnerligen dålig dag på jobbet där Jahangir hann testa alla racketar i träningsväskan plus ett från det egna märket Unsquashables utställningsmonter vände lyckan till slut.
Mästaren tog sig ur det prekära läget och vann i fem utdragna games.

Efter Jahangirs era tog Jansher Khan upp stafettpinnen. Drygt en handfull titlar hann det bli innan Pakistans dominans klingade av.
Idag tillhör man inte längre stormakterna i squashens värld. Arvet från de exempellösa framgångarna på 1980- och 90-talet har slarvats bort och Pakistan har fått börja om från grunden.

Under 2000-talet är det större variation bland segrarna. Länder som Australien, Frankrike och England lägger beslag på titlarna och det känns som en positiv utveckling.
Inte för att det handlar om just dessa länder, utan mer för bredden som uppvisas. Med fler länder i toppskiktet bör rimligtvis intresset för sporten squash öka. Och det kan enbart vara positivt.

Idag återfinns de största och mest penningstinna turneringarna (World series) på fem kontinenter. En utbredning som givetvis medför en stor

potential när det gäller ökad tillväxt och popularitet. Något som talar för en fortsatt positiv utveckling.

Ett led i den utvecklingen är British Opens återkomst i tävlingskalendern. Som symbol för squashens ursprungliga rötter är turneringen värdefull. Men som flaggskepp för tävlingsverksamheten är den ovärderlig.
British Open är det skyltfönster som squash behöver gentemot sportvärlden. Välkommen tillbaka, käre vän!


Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2012

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2012

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768