Vänder det nu?

En gång tillhörde lilla Sverige stormakterna i squashvärlden. Kämpade med England om herraväldet i Europa samt prenumererade på Topp-10 platser i lag-VM. Nu ska nostalgin rensas bort och hedern återupprättas. Detta genom våra framtidslöften.

Nu får Sveriges unga squashgarde chansen att visa framfötterna. Laget som ska representera Sverige i lag-VM i augusti är närmast kliniskt rent på äldre rutinerade krafter. Undantaget: Christian Drakenberg, SSK:s veteran.

En given ledargestalt i det unga laget som dock får en jobbig resa på förstasingeln. Christian verkar ändå vara vid gott mod och tränar på bra efter förbundskaptenernas anvisningar. Något du kan läsa mer om här. Christian besitter dessutom massor av rutin efter många år i landslaget och en internationell karriär.

Men det behövs mer än en spelare för att bygga ett lag. Bakom Christian lyser dock den internationella orutinen igenom. Trots att alla utom en har erfarenhet av landslagsspel.
Därför är det för mycket begärt att vänta sig storverk av det nya lagbyggt redan nu. Men orkar spelarna hålla i och får lite fler mästerskap i kroppen kan det bli riktigt roligt på sikt.

För det scenariot talar flera faktorer. Först och främst är större delen av truppen ung, med karriären framför sig. Det finns stor potential hos laget bara utvecklingskurvan håller i sig.
Samtidigt får man inte glömma att andra länder också producerar unga talanger. Enbart föryngring räcker därför inte för att lyckas på den internationella scenen.

En viktig aspekt i det här sammanhanget är bra träningsmiljöer. Då tänker jag främst på tillgång till kontinuerlig sparring av hög kvalitet. Det uppfyller nuvarande lag då tre av fyra spelare kommer från Malmö. Förhoppningsvis kan man sparra och sporra varandra till högre höjder.

Sedan finns ju en inbyggd konkurrens i ambitiösa och träningsvilliga miljöer. Får någon ett genombrott smittar det ofta av sig på andra i gruppen som också höjer sig.

Ett sådant genombrott bygger ofta på influenser utifrån. Vilket kommer vara avgörande för Sveriges återkomst i de finare squashsalongerna. Våra framtidslöften måste helt enkelt tävla på den internationella scenen. Anledningarna är flera - bättre tempo, tuffare matchning, nya träningstips, inspiration etc.

Listan kan göras hur lång som helst. I slutändan handlar det dock bara om en enda sak: to be the best, you got to play with the best.
Det är därför världens bästa squashspelare samlas vid olika knutpunkter. T ex London, Amsterdam, Kairo etc.

Nu är det inga hemligheter som avslöjas här. Alla vet egentligen vad som ska göras och hur frekvent det måste ske. Vägen visade pionjären Lars Kvant (och senare Jan-Ulf Söderberg) som sökte sig till den dåvarande toppnationen Australien för utveckling.
Med erfarenhet från internationella miljöer som grund formades sedan mycket framgångsrika squashkarriärer.

Hemma i Sverige har Linköping utgjort en sådan knutpunkt. Bra spelare har lockat fler talanger och så har en kreativ utvecklingsmiljö skapats. Något som resulterat i en otalig mängd individuella och lag-SM guld.

Sedan får man inte glömma den allra viktigaste kuggen - hårt arbete. Givet man vet vilket arbete som krävs och hur det utförs.
Där finns dock en hel del kunskap att inhämta inom Sveriges gränser.

Sedan kan det vara mödan värt att då och då sätta sig ner och analysera varför min motståndare vunnit. Berodde det enbart på högre matchtempo och tuffare matchning?
Eller hade slagvalen, det tekniska utförandet och taktiken också en avgörande betydelse? Då kanske det är där som träningen ska fokuseras.

Fundera exempelvis över varför egyptierna har så många slagalternativ vid varje given position på banan? Eller varför Ramy Ashour är så svårläst i framplan?
Beror det på  medfödd talang - eller finns det någon annan förklaring... 

Slutligen undrar säkert ni läsare hur lag-VM går för Sveriges del. Ska vi vara realistiska så väntar en tuff uppgift. Sett till tidigare resultat och förmodad ranking får vi troligen en svår lottning.
Skulle Sverige gå vidare till spel på den övre halvan (plats 1-16) har grabbarna gjort en smärre bragd. Dit tror jag inte vi når - än. Däremot

har jag förhoppningar att vi ska kunna kämpa om plats 17-18. Vilket innebär att Sverige efter det inledande gruppspelet behöver vinna i stort sett rubbet.

Men det vore gott nog så. För det är inte nu som Sverige ska skörda de tunga lagrarna. Nej, det får vi nog vänta på ett tag till.
Jag ser dock gärna att vi i framtiden kan se tillbaka på lag-VM i Paderborn och säga: där kom vändningen för svensk squash!

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2011

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768