Tålamod - en dygd?

De är unga, hungriga och - som det verkar - ostoppbara. Egypten har tagit ett fast grepp om juniorsquashen som inget annat land tycks kunna bryta. Vem hittar lösningen som neutraliserar segermaskinen?

För närvarande är Egypten helt outstanding på juniorsidan. Landet är så överlägset att det känns svårt att överhuvudtaget hitta några utmanare. Trots att många länder satsar hårt på sina ungdomar.
Men i konkurrensen med den egyptiska talangfabriken väger utmanarna lätt. Alltför lätt, har det visat sig.

På herrsidan har Egypten vunnit sex raka individuella mästerskap och i förbifarten plockat upp två lagguld. Tredje gången blev det silver.
De egyptiska damerna vill givetvis inte vara sämre. Fem individuella guld på de senaste sex mästerskapen är deras facit.
Enda missödet kom ifjol när Amanda Sobhy satte stopp för egyptiska segerplaner genom att vinna USA:s första guld någonsin på juniorsidan.

De egyptiska damerna har uppvisat en fantastisk form den senaste 10-årsperioden. På det individuella planet har de som sämst noterat en finalplats.
I lag-VM har det blivit tre guld under samma tidsperiod och man kan skryta med att aldrig tappat medalj!

Mest imponerande i den egyptiska framgångssagan är ändå bredden. Den bredd som tillåter landet producera talanger, år ut och år in.
För visst kan en enstaka stjärna likt Ramy Ashour eller Mohammed El Shorbagy ploppa upp. Båda dubbla juniorvärldsmästare, för övrigt.

Sånt kan härledas till tur eller slumpen. Men när ett land sedan mitten av 1990-talet prenumererat på finalplatser räcker inte slumpen som förklaring. Då krävs något mer - som systematiskt, hårt arbete.
En tes som stärks vid en blick i backspegeln.

Historiskt sett har nämligen Egypten långtifrån dominerat junior-squashen. De inledande åren deltog man endast sporadiskt i junior-VM och framgångarna var lätträknade. Förklaringen: brist på organisation.

När squashtalangerna började sina och Egypten föll tillbaka på den internationella scenen insåg alla att något måste ske. Då startade uppbyggnaden av en organiserad squashverksamhet med sikte på framtiden. Det skördar man fortfarande frukterna av.

Vändningen kom 1994 när Ahmed Barada tog landets första juniorguld genom tiderna. Sedan dess har Egypten bara förlorat herrtiteln vid två tillfällen på 11 finaler. Starkt!

Det finns två intressanta trender som sammanfaller med Egyptens framväxt som supermakt: England och Australiens tillbakagång.
De senare hade sin storhetstid under 1980-talet med två guld och idel finalplatser.
Med 90-talets ankomst planar framgångsvågen ut för landet "down under". Därefter har framgångar varit en bristvara, så när som Stewart Boswells finalplats från 1996.

Englands utveckling är snarlik. Efter några gyllene år i slutet av 1980-talet och början av 90-talet tar det stopp. Visserligen kniper James Willstrop guldet 2002 efter seger över Peter Barker.
En tillfällig framgång som inte förmår dölja England stora tillbakagång. Sedan Willstrops vinst 2002 har England som bäst nått kvartsfinal vid tre tillfällen.
På damsidan ser vi en liknande utveckling. Här är förloppet dock lite mer utdraget, men slutresultatet detsamma.

Vad är då effekten av England och Australiens tillbakagång på juniorscenen? Ja, först och främst kan man notera att Egypten brett ut sig än mer.
Idag fyller man oftast hälften av kvartsfinalplatserna eller mer i mästerskapen. Och som vi sett tidigare minskar knappast dominansen ju längre tävlingen fortskrider.

Vid sidan av Egyptens särställning så har Pakistan gjort en stark comeback. Landet har inte missat medalj vid något lag-VM under 2000-talet. Tre gånger har man t o m lagt beslag på guldet.

Därutöver kan man notera en outsider som börjat göra avtryck på den internationella juniorscenen. Jag tänker på Indien som nu producerar talanger i allt snabbare takt.
Än så länge är utdelningen tämligen mager: ett par medaljer på damsidan. Men Indiens satsning är långsiktig och storskalig så det lär inte dröja innan framgångarna växer.

Innebär det här att vi kan se fram emot ett förändrat squashlandskap? Både ja och nej, tror jag. På juniorsidan är det ingen tvekan att vi har sett ett maktskifte.
När länder med stora demografiska fördelar (läs: stora ungdomskullar) gör medvetna idrottssatsningar kommer det bli resultat.

Dessutom tror jag ungdomarna i länder som Egypten, Indien, Pakistan etc har en stor fördel gentemot västvärlden. Jag tänker på motivationen.
I länder med hög arbetslöshet och knapra förhållanden kan squashen bli ett avstamp till en bättre framtid. Den drivkraften ser jag inte hos europeiska barn och ungdomar.

En annan viktig faktor är status. Att vara framgångsrik squashspelare i Egypten är något helt annat jämfört med Sverige. Tyvärr. Den dag squash blir Sveriges näst största idrott kanske vi får se en attitydförändring. Vem vet?

På seniorsidan är situationen annorlunda. Här skiljer det mindre i motivation, träningsmängd och metoder mellan spelarna i världseliten. Det är därför Nick Matthew kan vara världsetta trots att han bara nådde semifinal i junior-VM. Och Matthews framgångar kan mycket väl bli en inspiration när Europa tar upp kampen mot Egypten.

Englands bäste junior, Declan James, uttryckte såna tankar efter förlust i kvartsfinalen vid junior-VM i Herentals. På frågan "hur ska man besegra egyptierna"? svarade James frankt: "jag tycker Nick Matthew har visat oss vägen".
Att "vägen" innebär långsiktigt hårt arbete, ständig utveckling och dedikation till en sak - squash - är kanske inte vad en junior allra helst vill höra.

För Nick Matthew har emellertid tålamod varit en dygd. Framgångarna har inte kommit över en natt utan är frukten av ett långsiktigt arbete tillsammans med hans tränare. Målet: en allt mer fulländad prestation.

Matthew har därigenom utvecklat sina styrkor till avgörande vapen och svagheterna till trygga inslag i ett starkt grundspel.

Förvandlingen till fjäril har tagit sin tid. Däremot är budskapet till squashvärlden allt annat än långrandigt: allt är möjligt.
Givetvis har framgången ett pris - uppoffringar. Men är man villig att lägga ner kropp och själ i sin satsning kan det bära långt. Det har både Nick Matthew och unga talangfulla egyptier visat. 

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2011

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768