Drömmar har ett pris

Sundsvall bar på en dröm - att klubben skulle finnas med i squashens finrum, Elitserien. Den 21:a november 2009 gick drömmen i uppfyllelse. Två säsonger senare, efter 104 matcher, 371 games och 6349 bollar ringde väckarklockan. Gällt och brutalt.

Måste medge att Sundsvalls avhopp kom som en rejäl överraskning. Sjundeplatsen i årets elitserie var visserligen inte mycket att yvas över. Men det fanns ändå hopp inför framtiden. Trodde jag.

Rent statistiskt svarade nämligen Sundsvall för en rejäl uppryckning under sin andra elitseriesäsong. Tre segrar, en oavgjord match och totalt 16 poäng är en kraftig förbättring jämfört med debutåret. Då stannade utdelningen vid en oavgjord match och sju inspelade poäng.

Utvecklingskurvan pekade alltså uppåt och den för nykomlingar så svåra 2:a säsongen var avklarad. Dessutom hade Sundsvall bevisat att man kunde matcha lagen bakom de "tre stora" - Malmö, Intersquash och Roslagen.
Bara Team Göteborg av de fyra övriga lagen lyckades besegra medelpadingarna dubbelt upp den här säsongen. De andra lagen hade fullt sjå - inte minst Stockholm som fick på pälsen två gånger om.

Det borde alltså varit frid och fröjd. Istället väljer man nu att lägga ner sin elitsatsning. Varför?
Svaret på den frågan vet naturligtvis bara Sundsvall. Spekulera kan man givetvis göra - och det tänker jag ogenerat ge mig i kast med. Om inte annat för att förlänga en annars rätt komprimerad krönika...

En kvalificerad gissning är att flera faktorer inverkat på beslutet. Störst betydelse tror jag spelarnas motivation haft. Att åka land och rike runt och få stryk i var och varannan match kostar nämligen på. Både mentalt och fysiskt.

Lite stukat självförtroende är kanske inte allt här i världen. Men man måste ändå kunna se någon mening med en ständigt växande förlustrad. Vilket kanske en talangfull junior gör, men knappast äldre entusiaster som medverkar för att squash är roligt.

Givetvis är begreppet "roligt" individuellt betingat och varierar från en spelare till en annan. Långtifrån alla uppskattar dock konstant språngmarsch efter Henrik Mustonens pipa i bolldueller på 90 sekunder plus. Där "belöningen" dessutom består av ohälsosamt höga mjölksyrenivåer...

Så, för mindre klubbar som Sundsvall (och Karlstad) är det sällan köbildning till 1:a och 2:a singlarna. Lösningen på problemet stavas då förstärkningar utifrån.
Något även Sundsvall insåg och därför värvade en toppspelare inför säsongen. Men saker och ting gick inte som planerat.
Alltför sällan kunde Sundsvall matcha sin bästa uppställning, och så var man tillbaka på ruta 1.

Nu är ju värvningar knappast något mer än en tillfällig "quick fix". En första hjälpen i väntan på att talanger ska poppa upp ur klubbmyllan. Men talanger växer inte på träd, lika lite i squashen som hos andra mindre idrotter.

Om en yngre stjärna mot förmodan skulle komma fram finns det ofta faktorer som begränsar utvecklingen. Brist på bra sparring, välutbildade tränare, mentorer och ekonomisk stöttning underlättar inte direkt satsningar.

Sedan kan ju spel på en högre nivå leda till andra positiva avtryck hos klubbarna. Större medial uppmärksamhet kan locka fler medlemmar och sponsorer.
Något som kan innebära ökade resurser och därmed möjligheter att nå sportslig framgång. Vilket i sin tur kan medföra ännu större inflöde av ovan nämnda resurser.

Problemet för mindre klubbar som Sundsvall och Karlstad är att det scenariot sällan uppstår. Konkurrensen är för hård om både sponsorer, medieutrymme och talanger.
Därför innebär elitsatsningar sällan något mervärde utöver upplevelsen för medverkande spelare och ledare. Är den upplevelsen negativ blir det givetvis svårt att uppbåda rätt motivation. Oavsett ålder, spelstandard och ambition.

I det läget blir det svårt att rekrytera spelare - i alla fall inom de egna

leden. När Sundsvall nu därför väljer att stiga av är det trista nyheter för squashens utveckling i Sverige.
Den geografiska spridningen i squashen behöver öka - inte minska som nu blir fallet.

Vi kan bara hoppas att Sundsvall repar mod och återkommer i de stora sammanhangen. Om inte annat så för att visa vägen utanför banan.
Där la man ribban på en betydligt högre nivå än sina konkurrenter och skapade ett vägvinnande exempel. Sådana exempel behöver vi mer av i squashsverige.


Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2011

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768