Betyg: Ej godkänt

Det här var EM:et då Sverige skulle återupprätta sitt skamfilade squashrykte. Tillvaron i källarregionerna skulle äntligen bytas ut mot en plats i finrummet. Så var det tänkt - men ack vad vi bedrog oss.

Kände en gnagande oro i magtrakten redan under första EM-dagen. Vilket sällan är bra. Tappet mot Schweiz ingav inte direkt förtroende. Snarare tvärtom.

Men man intalade sig ändå att "det spelar mindre roll, för nu börjar allvaret". Förlusten i gruppspelet störde emellertid de svenska ritningarna rätt rejält.
För hastigt, men mindre lustigt, hade svenskarna hamnat på Finlands halva. Inte bra. Inte alls bra med tanke på hemmanationens starka uppställning på 1:a och 2:a singlarna genom Olli Tuominen och Henrik Mustonen.

Men en sak i sänder. Först gällde det att ta sig förbi det inledande hindret, Irland. Kvartsfinalen avlöpte dock väl - det blev vinst med 3-1. Så stod vi där med ena benet i de fina salongerna. En match ifrån den efterlängtade platsen i A-gruppen som skulle ge squashsverige en välbehövlig dos självförtroende. Plus ett lager fernissa på den skamfilade ytan som fått så många törnar de senaste åren.

Men drömmen blev aldrig verklighet. Ett tappat game på tredjesingeln förstörde dagen för svenskarna som fick se Finland knipa segern efter fler vunna games.
Bittert då det i slutändan handlade om de berömda "små marginalerna".

Samtidigt förstod nog de flesta att uppgiften skulle bli svår när både Tuominen och Mustonen placerades på glasbanan. En miljö de behärskar betydligt bättre än sina svenska motståndare, vilket givetvis gav finländarna ett övertag.

Det blev snabbt uppenbart att Finlands toppar knappast skulle förlora något game. Inte speciellt många bollar heller. Något som satte hård press på våra övriga spelare, Drakenberg och Tennant.
Tyvärr blev pressen för stor och Sverige tvingades uppleva ett av de bittraste ögonblicken i vår squashhistoria.

Att EM sedan avrundades med ännu en förlust är inte mycket att orda om. Deppiga idrottsmän som upplevt tunga förluster är alltid svåra att motivera. Svenska squashspelare utgör inget undantag.

Ser man till Sveriges totala EM-insats så är det dyster läsning. Blott en ynka vinst på fyra försök är svagt. Långtifrån det man kan begära av ett Sverige som trots allt mönstrade sitt absolut starkaste lag.
Med landets fyra bästa spelare i laget borde målsättningen om avancemang till A-gruppen kunnat uppfyllas. Med råge!

Men Sveriges främsta styrka - jämnheten - utgjorde också akilleshälen. För där de konkurrerande lagen stoltserar med åtminstone en stjärna, i flera fall mer än en, där står Sverige tomhänt.
I vår grupp återfanns spelare som Olli Tuominen, Borja Golan och Nicolas Müller. Spelare som går i bräschen för sina lag och tar hand om de svåra toppositionerna.

Mot dessa stjärnor hade inte Sverige något botmedel. Våra två toppar noterade bara en seger på åtta försök. Det handikappet har vi inte råd att lämna om Sverige ska vara med och leka med de stora pojkarna. Samtidigt är det tydligt att svagheten i toppen balanseras av stark nedre halva. Sveriges trea och fyra hade omvänt facit - sju segrar - på sina matcher. Den statistiken kan jag leva med alla dagar i veckan...

Men nog ältat om våra missöden i EM. Betydligt viktigare är hur vi ändrar på den negativa trenden för vårt svenska landslag.
Det här var nämligen tredje EM-turneringen i rad som Sverige hamnar på en 12:e plats.
Givetvis kan vi luta oss tillbaka, sucka och säga något i stil med: vi är nog inte bättre än så här. Visst är det så. Man kan snacka om stolpe ut och små marginaler men i slutändan ljuger aldrig tabellen.

Sverige av idag är en squashnation på dekis. Punkt slut. Anledningarna är många - liten rekryteringsbas, svaga juniorkullar, dålig utbildning, inga förebilder (läs: inga proffs), svagt tävlingsklimat m.m.
Vad som kommer först av hönan eller ägget i detta sammanhang spelar mindre roll. Det viktigaste är att försöka åstadkomma någon form av förändring.

Där tycker jag squashförbundet tog ett steg i rätt riktning inför den här säsongen. Skapandet av en GP-serie med bra prispengar har gett våra inhemska spelare möjligheten att vässa formen i tuffa tävlingar.
Ja, det var åtminstone tanken. Utfallet lämnar dock en del i övrigt att önska.

Av sju elittävlingar har bara en (1) varit fulltecknad, d v s lockat 16 deltagare. Föga förvånande var det SM i Stockholm.
Dessutom är det långtifrån alla i vårt elitskikt som tävlat flitigt. Bara fyra av tävlingarna har lockat fem eller mer av våra Topp-10 spelare. Det borde givetvis vara fullt hus på den avdelningen.

Mest förvånad är jag ändå över att bara två av sju tävlingar attraherat 12 eller fler deltagare. Rätt oroande i mina ögon.
Uppslutningen tyder nämligen på ett visst ointresse för att tävla. Åtminstone på svensk mark, är bäst att tillägga...

Egentligen är problemet tudelat - det tävlas för lite och konkurrensen är för svag. Så hur löser man den ekvationen?
Det enkla - och självklara - svaret lyder: pengar. Bra prispengar gör det mer lockande att tävla och lockar bättre spelare.

Som exempel kan nämnas att ett GP-arrangemang under innevarande säsong lockat riktigt starkt startfält, även med internationell måttstock.
Jag tänker på Case Squash Open i februari. En turnering som kryddades med extra prispengar för att höja standarden. Och vips hade vi både bra utländska spelare och en tuff värdemätare för våra svenska stjärnor. Precis som det borde vara vid fler tillfällen.

Mitt i ivern att reformera tävlingsstrukturer och jaga sponsorpengar får man inte glömma bort den viktigaste faktorn i sammanhanget: motivationen.
Vid ett visst skede i livet får squashen helt enkelt konkurrens av andra intressen. Saker som familj, karriär, hus och hem kan då plötsligt väga tyngre än sportsliga ambitioner. En rätt naturlig utveckling.

Då kanske färre tillfällen men med hög kvalitet är att föredra. Exempelvis i form av landslagssamlingar med inbjudna sparringpartners av bra europeisk nivå.
Detta kostar säkert en slant, men kan vara väl investerade pengar. Både som vässning av svenska elitskiktet plus en chans att öka intresset för sporten squash rent allmänt. Två flugor i en smäll, så att säga.

Man kan också prova att bjuda in framstående tränare utifrån som en extra resurs. Någon som kommer med nya, fräscha infallsvinklar. Därmed inte sagt att nuvarande ledare gör ett dåligt jobb. Absolut inte. Den passion som genomsyrar våra svenska förbundskaptener är härlig att skåda och nödvändig för utvecklingen av squashen i landet.
Men ibland ger ny input utifrån extra glöd och energi. Sedan finns givetvis en baktanke att denna extra resurs skulle kunna komma klubbarna till nytta.

De tankar som lanserats ovan handlar främst om saker som ska styra upp den nuvarande situationen. På sikt måste vi naturligtvis bli mycket

bättre på att fostra nya talanger. Spelare med höga ambitioner som siktar mot landslaget - och även är beredda att betala priset för den satsningen.

Därför kan det också vara bra att låta ett par lovande juniorer medverka vid landslagssamlingarna. Mest för att "se och lära", men också känna på  hetluften.

Det underlättar inskolningen för kommande stjärnor och, inbillar jag mig, höjer standarden på vårt elitskikt. Om inte precis här och nu så i alla fall på lite sikt. Det som squash egentligen handlar om - målmedveten träning över en längre tid.


Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2011

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768