Krona och klave

Det mesta i livet har en fram- och baksida. Stort som smått, privat eller offentligt - överallt ser vi exempel på hur motsatser vidhäftar varandra. Kompletterar och balanserar likt myntets krona och klave.

Samma fenomen återfinns även i squashen. På makronivå utspelas en intressant tvekamp mellan två "squashskolor", eller inriktningar: den egyptiska och engelska modellen.
Offensivlusta mot tålamod. Kreativitet kontra upprepning. Risktagande och publikfrieri gentemot säkerhetstänk och tråkspel. Kontrasterna kunde knappast vara större, eller?.

Lyckligtvis är dock verkligheten lite mer nyanserad. Respektive "skolas" egenskaper varierar givetvis mellan olika individer. Dessutom har man börjat absorbera varandras styrkor, något som gett en intressant korsbefruktning.
Engelska toppar som Nick Matthew och James Willstrop har stadigt utvecklat attackspelet, väl medvetna om att enbart grundspel inte räcker mot egyptiska stjärnor.
Resultatet? En svårgenomtränglig defensiv kryddad med varierat attackspel i framplan.

Den egyptiska sidan vill inte vara sämre. Storspelare som Amr Shabana och Karim Darwish har inte varit sena att anamma traditionella engelska kvaliteter.
Deras defensiva spel matchar mycket väl konkurrenternas dito på punkt efter punkt. Samtidigt som de offensiva kvaliteterna inte går av för hackor.

Nu är det säkert en och annan läsare som saknar Ramy Ashours namn i diskussionen. Det är ett medvetet val från min sida. Ramy är nämligen speciell - inte minst avseende taktiska dispositioner...
Men som världstvåa förfogar givetvis han också över stora defensiva kvaliteter. Vilket den unge egyptiern demonstrerat ett flertal tillfällen.

Men Ramy Ashour finner ingen tillfredsställelse i att repetitivt dunka squashbollen längs med samma vägg. Och varför skulle han det?
Med proffstourens bredaste anfallsregister från alla positioner på banan vore det dumt att inte utnyttja dessa kvaliteter.

Men den glittriga framsidan har också en baksida. När attackslagen inte fungerar ges motståndaren stora möjligheter att bestraffa Ramys offensivlusta. Vilket sker med jämna mellanrum - nu senast i Cayman Islands Open.

I squashens toppskikt finner man också en ständigt pågående kamp mellan gammal och ung. En delikat balansakt där unga, ambitiösa spelare strävar uppåt på rankingstegen medan erfarna veteraner försöker försvara uppnådda positioner.

I squashen väger dock erfarenhet tungt. Vilket förklarar varför man endast finner tre spelare som är 23 år eller yngre i Topp-20.
Låt vara att en av dessa tre är världstvåan, Ramy Ashour. Men han är speciell och utgör snarast undantaget som bekräftar regeln att det tar lång tid att nå squashtoppen.
Oräkneliga träningstimmar, parat med många matcher och turneringar krävs för att nå målet.

Emellanåt dyker dock en talang upp som bryter mönstret - en Jahangir eller Jansher Khan, Jonathan Power, Ramy Ashour etc.
Men det sker sällan. Så sällan att squashvärlden garanterat höjer på ögonbrynen när det väl händer.

Höjda ögonbryn har vi också noterat i squashsverige den senaste tiden. Anledningen? En ung sydafrikan vid namn Thoboki Mohohlo. Mannen som blåst in likt en virvelvind och rört om rejält i den svenska squashgrytan.
Inte minst efter segersviten i Malmö Open där tre Topp-10 spelare fick bita i gräset. En gräll kontrast mot Thobokis tävlingsdebut på svensk mark som skedde i mars. I D-klass på Västerås Open!

Mellan dessa evenemang hann det rinna mycket vatten under broarna. Eller, annorlunda uttryckt: Thoboki sparrade mot några av de svenska toppspelarna med bra utfall. Något som väckte mångas nyfikenhet och skapade stora diskussioner i squashkretsar.

Så, vad ska man då tycka om sensationsmannen Thoboki?. Utifrån det lilla jag sett av honom finns det en hel del kvaliteter. Vilket det bör göra om man ska besegra svenska Topp-10 spelare.
Följaktligen besitter Thoboki både snabbhet och tålamod, samt rätt bra skärpa i framplan. Han är också snabb att utnyttja motståndarens svaga returer.

På minussidan saknar jag den ack så viktiga erfarenheten. Vilket inte är så underligt då Thoboki fortfarande är ung och har mycket kvar att lära. Det leder till en del taktiska missar, slarv och felaktiga slagval. Inte helt ovanligt hos unga spelare.

Mer förvånande är att våra svenska toppspelare inte förmår utnyttja dessa svagheter. Det känns som att stabilt, tight grundspel parat med en gnutta tålamod skulle räcka långt mot Thoboki.
Ungefär de egenskaper som utmärker skolade spelare som införskaffat internationell rutin.

Kanske är det där skon klämmer: våra nuvarande toppspelare ställs för sällan mot starkt motstånd. Och är därmed ovana vid att bra returer besvaras med samma mynt.
Dessutom saknas förmågan att kunna stå emot anstormningar, något som ställer krav på mental styrka och fokusering.

Utan att klanka ner för mycket på dagens svenska elit är magkänslan att det var bättre förr. Spelare som Forslund, Johnson, Wahlstedt och Söderberg m.m. hade värdefull rutin från tuffa internationella matcher. De skulle troligen gått in och tryckt ner Thoboki djupt i bakplan och sedan placerat bollen utom räckhåll. Ungefär vad seniorer brukar göra när juniorer står på menyn.

Är det då enbart negativt att en ung nykomling går in och dominerar den svenska squashscenen? Inte nödvändigtvis.
Visst känns det lite underligt att svenska stjärnor blir så avklädda på hemmaplan. En obehaglig påminnelse om den tillbakagång som präglat svensk squash under senare år.

Å andra sidan är väckarklockan behövlig. Thobokis ankomst sätter fokus på den svenska bristen på spetskompetens. Vilket förhoppningsvis skapar debatt och eftertanke i squashsverige.
Kanske blir reaktionen tuffare mental inställning vid träning och tävling. Gärna då kombinerat med bättre taktiska dispositioner på banan, för att

nämna några tänkbara och önskvärda ändringar.

Thobokis squashlektion kan faktiskt innebära ett lyft för svensk squash. Åtminstone så länge någon reflekterar över varför en 15:e rankad sydafrikan lyckas så bra i Sverige?

Omsätts sedan slutsatserna i någon form av praktisk handling är ingen gladare än undertecknad. Då har man insett att förluster inte enbart är av ondo, utan dubbelbottnade. Precis som myntet har sin krona och klave.

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2011

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768