Älska Sundsvall!

De är våra konkurrenter i den svenska squashens finrum. Liksom bittra rivaler i bottenstriden. Som värmlänning borde man därför helst önska att det medelpadska squashfönstret förblev stängt och igenbommat.

Ändå kan jag inte låta bli att känna sympati för grabbarna i Sundsvall. Hur mycket jag än försöker. Kanske är det för att de i stor utsträckning påminner om min egen egen klubb - Karlstad.
Båda är små föreningar med begränsade resurser, utan några ambitioner om idrottsliga stordåd. Eller annorlunda uttryckt: en liten fisk i en stor damm.

För Sundsvall blev mötet med "de stora grabbarna" en chockartad upplevelse. Överlägsna motståndare, mager poängutdelning och en utsträckt förlustrad tillhörde vanligheterna under inledningsskedet på elitserieäventyret.

Sånt sätter sina spår. Både hos självförtroende, lagmoral och motivation. Jag vet eftersom jag själv varit i samma situation - både som spelare och ledare.
I det läget är det lätt att släppa taget och ge upp. Varför kämpa mot överlägsna motståndare och genomlida tunga förluster när utfallet ändå blir detsamma?

Roligare saker kan man pyssla med här i livet. Det är jag den första att medge. Enkla utvägar känns onekligen väldigt lockande emellanåt.
Men ibland gäller det att stå upp för det man tror på och knyta näven i fickan. Speciellt när motgångarna tornar upp sig och livet känns tungt.

Så Sundsvall knöt näven och kämpade vidare. Förlusterna fortsatte visserligen rassla in men något hade ändå hänt. En och annan poäng kom in på kontot, men den största skillnaden återfanns i attityden. Singlarna var plötsligt jämnare och alltfler drabbningar gick till fem games. Lilla David bet ifrån mot jätten Goliat.

Trots att elitseriekostymen fylldes ut alltmer under andra halvan av fjolårssäsongen blev slutresultatet ändå magert. Blott sju inspelade poäng och en sistaplats.
Den situationen var Sundsvall långtifrån nöjda med. Man beslutade därför stärka upp laget inför årets säsong. En kompetent toppspelare värvades och läget såg genast bättre ut - åtminstone på papperet.

Men drömmar och verklighet tenderar tyvärr att skilja sig åt. Så också i det här fallet. Av olika anledningar har Sundsvall bara kunnat mönstra sitt starkaste lag vid några enstaka tillfällen.
En missräkning som gjort att laget återigen är förankrat i elitseriens bottenskikt. Positionen man hade tänkt sig undvika den här säsongen.

Jag lider verkligen med Sundsvall och den vändning som deras squashsäsong tagit. Det känns nästan som att en förbannelse vilar över dessa småklubbar. Lite i stil med: kusinen från landet ska veta sin plats och inte sticka upp.

Men verkligheten är givetvis mer nyanserad än så. Små klubbar har stuckit upp förr, minns t ex Carlskrona under 1990-talet eller Växjö på senare år. Och kommer säkerligen fortsätta göra så även framledes.
I en genomkommersialiserad idrottsvärld måste det finnas plats för ett Åshöjdens BK. Någon som symboliserar idrottens verkliga grundpelare som lustfyllda upplevelser, gemenskap och ödmjukhet i spetsen.
Egenskaper som jag tycker kännetecknar mindre klubbar, likt Sundsvall.

Kanske är det likheten med min egen klubbmiljö som gör att jag känner samhörighet med Sundsvall. Den entusiasm, kämpaglöd och kärlek till sporten squash som laget uppvisar gör mig glad inombords. Så glad att jag faktiskt ser en framtid för squashen!

Kan vi bara förmedla dessa känslor till ungdomen är mycket vunnet. Detta då ovanstående målgrupp idag ställer nya krav på aktiviteter för att vilja medverka. Något som inte minst de stora idrotterna börjar vidkännas.

Nu vill jag poängtera att de andra lagen i Elitserien aldrig sett ner på oss i Karlstad. Vi har alltid blivit trevligt bemötta och känt oss välkomna på sammandragningarna. Trots att vi sportsligt sett inte håller måttet...

Men kanske är det så att mindre klubbar - som t ex Sundsvall - anstränger sig lite mer för att visa att man hör hemma i finrummet. Lite i stil med hyrbilskedjan Avis slogan under 1980-talet: vi vet att vi bara

är nummer 2. Därför anstränger vi oss lite extra.

Kan vi inte visa vår duglighet på squashbanan får det ske i andra sammanhang. T ex genom att arrangera bra sammandragningar som skapar gott renommé för squashen.

Därför måste man älska klubbar som Sundsvall. Just för deras vilja att anstränga sig lite hårdare, på banan eller utanför densamma. Goda exempel kan man dessutom aldrig få för mycket av, eller hur?


Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2011

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2011

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768