Lok eller vagn?

Elitserien i squash har nu avverkat drygt halva programmet. Kvar återstår bara två sammandragningar, en vardera i Karlstad respektive Linköping. Arrangemangen så här långt har varierat, både avseende innehåll och kvalitet.

Som nykomling på denna nivå har det varit intressant att studera hur sammandragningarna genomförts. Arrangörernas insatser har nämligen varierat rätt rejält.
Låt mig först slå fast att iakttagelserna bara omfattar tillfällen där Karlstad medverkat. Jag har alltså ingen uppfattning om premiärhelgen i Malmö eller veckomatchen mellan Intersquash och Stockholm.

Så, hur har det då sett ut på elitseriematcherna? För Karlstads del inleddes Elitserien med en långtur upp till Sundsvall. En resa som gav många positiva intryck.
Nyfikenheten inför premiären var stor. Främst för att Sundsvall i stor utsträckning påminner om min egen klubb, Karlstad. Båda huserar på mindre orter, är relativt nya i sammanhanget och utgör rätt små klubbar sett till medlemsantalet.
Faktorer som kan vara en black om foten... eller precis tvärtom.

Sundsvall hade nämligen tagit sig an uppgiften på största allvar. Via en högtalaranläggning skötte man spelar- och matchpresentationer. Något som förhöjde publikens upplevelse.
Information om laguppställningar och pågående matcher annonserades tydligt både vid och i anslutning till banorna. Förtäringen bestod av lunchlåda, frukt och kaffe - allt man kunde önska och lite till.
Ett extra plus för att man ordnade domare till de matcher som inte involverade hemmaklubben.

Sammantaget en stark fyra på en femgradig skala. Lite extra "lull-lull" för publiken och femman hade varit gjuten. Jag återkommer mer till detta längre ner.

Ribban låg nu på en hög nivå. Vilket inspirerade oss i Karlstad som stod härnäst på arrangörslistan. Vi ville givetvis inte vara sämre!
Dagen till ära hade vi tagit fram ett matchprogram och även ordnat en högtalaranläggning. Allt för att ge publiken så trivsam upplevelse som möjligt.
Det bjöds på matchpresentationer och spelarintervjuer, vilket kanske kändes nervöst för de utvalda. Publiken (och pressen) uppskattade dock det hela. Liksom anslaget om vilka spelare som för tillfället belägrade banan.
Innan de glada göteborgarna (vinst 4-0) begav sig hemåt bjöds man på mat från hallens kafeteria.

Som part i målet kändes det ändå som en riktigt lyckad kväll. Till det bidrog en stor publiktillströmning i hallen, som skapade skön stämning. Slutbetyget blir en svag fyra. Ett högre betyg kräver lite mer omtanke om spelarna, något vi sparar till nästa gång.

Därmed gick arrangörsansvaret över till Team Göteborg. För första gången under säsongen samlades nu alla lag på ett och samma ställe. Vilket givetvis ställer högre krav på arrangören i form av bra rutiner och samordning. Något som Göteborg hanterade bra.

Allt det praktiska runt matcherna fungerade väl, likaså mathanteringen. Lunchen bestod av en sallad som spelarna själva plockade till sig från ett uppställt bord. Smidigt, praktiskt och gott!
Göteborg hade till skillnad från Sundsvall och Karlstad valt att inte lägga något krut på extra publikupplevelser. Vilket är förståeligt med tanke på den magra tillströmningen...

Däremot fanns det en detalj som imponerade på mig: banskötseln i pauserna. Klubbens juniorer intog då banorna och torkade upp spelarnas eventuella svettdroppar. Ett bra initiativ som förtjänar plus i kanten.

Trots allt förväntade man sig lite mer feststämning från en av landets största klubbar. Därför stannar betyget vid en stark trea, på gränsen till fyra.

Därefter var turen kommen till Roslagen att axla arrangörsrollen. Förväntningarna var låga då klubben deklarerat att man inte ämnade bjuda gästande lag på mat. Ekonomin tillät inga sådana utsvävningar. Istället sålde man sallad och varm korv till hugade spekulanter.

Jag lägger ingen värdering i detta utan försöker beskriva resten av arrangemanget så neutralt som möjligt.
Enkelt uttryckt var det en spartansk tillställning. Alla nödvändiga attribut fanns på plats: domarblock, bollar, anslag om laguppställningar etc. Men sånt återfinns även på lägre nivåer.
I mina ögon krävs mer för att arrangemanget ska hålla elitserieklass.

Betyget är nära underkänt, men räddas av att klubben dukade upp fika under söndagen. Utan kostnad, bör tilläggas...
Slutbetyget blir därför en svag trea på min femgradiga skala.

Jämförelsen ovan visar att seriearrangemangen varierar mellan olika klubbar. Från ambitiöst och genomarbetet till mer avskalat och grundläggande.
Men varför är det så? Alla som verkar inom squashen har ju sportens bästa för sina ögon och vill se den växa. Skillnaderna borde därför vara mindre.

Förutsättningar och ambitioner varierar givetvis mellan klubbarna. Inom squashen precis som hos andra idrotter. Men frågan är om det räcker som förklaring? Det tycker inte jag.
Ambition är för mig bara ett uttryck för en mer grundläggande drivkraft - en vilja att åstadkomma något. Den underliggande kraften stavas istället visioner. Något en del klubbar har - och andra saknar.

Den visionära ser seriespelet som ett viktigt skyltfönster för squashens utveckling. Som rätt hanterat kan ge squashen en rejäl skjuts framåt. Motsatsen ser vi tyvärr exempel på i dagens situation.
Därför är det jätteviktigt att identifiera tävlingsverksamhetens olika intressenter och analysera deras respektive behov.

Inom squashen finns ett flertal betydelsefulla aktörer: spelare, domare, publik, media m.m. Var och en med sin speciella agenda och önskemål. Ta exempelvis spelarna, själva fundamentet för tävlandet. Vilka behov finner man där?
Själv uppskattade jag rena och välskötta banor, eftersom det påverkade min prestation. Tydlig information om spelordning och tider är också viktigt. Bjuds man sedan på fika eller mat så håller sig humöret på topp.

En liten viktig detalj saknas dock i den föregående uppräkningen - uppmärksamhet. Squashspelare är bara människor och mår bra av uppskattning för sin prestation.
Små saker räcker ofta långt: en kort presentation innan matchstart, kanske intervju efter matchen etc. Men framför allt mer uppskattning under matchens gång - varför så få applåder inom squashen?

Så här kan man hålla på. Vad lockar exempelvis publiken till våra squashhallar? Och vilken service kräver man väl på plats för att vilja återkomma?
Räcker det med spelarpresentationer och intervjuer, tydlig matchinformation och resultatrapportering etc. Insatser som inte kostar mycket mer än lite tid och engagemang. Tja, det kan ju knappast skada, eller hur? Men vi kanske också behöver tänka i lite större banor.

Ska man utse någon lycklig åskådare som får spela ett game mot en duktig spelare? Eller lotta ut ett pris bland besökarna - t ex ett squashracket - för att höja intresset?

Det finns mycket att göra för att öka squashens attraktionskraft. Men det kräver visionärer, mycket idéer och en hel del arbete. Samt den i slutändan så relevanta frågan: är du och din förening lok eller vagn?

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2011

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768