Lite fantasi och finess, tack!

Beslutade ägna en del av min fritid åt jvm-finalen i hockey. Det visade sig vara en klok investering. För matchen kom att bjuda på allt som gör idrott till en överlägsen underhållning: drama, fina prestationer och ett oväntat slut.

Måste erkänna att jag satt ordentligt fastnaglad framför tv-apparaten. Dels inspirerad av stämningen som bara en utsåld arena i USA eller Kanada kan frambringa. Dels av spänningen som bara växte ju längre matchen fortskred.

Kände hur jag rycktes med i dramatiken och levde mig in i spelet. Vilket givetvis gav en oroande hög hjärtfrekvens lika snabbt som Ramy Ashour drar en serveretur i nicken.
Men det får man ta - stora idrottshändelser händer inte så ofta. Sa han som aldrig förstått vitsen med ett nytt simmästerskap varannan vecka...

Nåväl, kom efterhand på mig själv med ett växande engagemang i underdogen från öst. Inte bara för spelarnas inlevelserika känslosvall som fick eldiga sydeuropéer att se ut som en mild västanfläkt i jämförelse.
Nej, mest imponerades jag av ryssarnas förmåga att hantera de svåra förutsättningarna. Alltså; den annorlunda rinken, publiktrycket och ett stort underläge. Nu lyckades Ryssland inte bara bemästra pressen, man utnyttjade den som en tillgång. Vilket är rätt kul då vi oftast från svenskt håll talat om ryska nerver som den svaga länken i maskineriet.

Den här gången fanns inga sådana tecken - snarare tvärtom. Det var Kanada som inte hanterade pressen utan rasade ihop som ett korthus. Ungefär som Sverige i avgörande lägen under samma junior-VM.

Att vårt kära Tre kronor inte klarade av ett upphaussat favorittryck är föga förvånande. Vi saknar helt enkelt rätt attityd från barnsben. Och att tillägna sig kaxighet och mental styrka i ett land som omhuldar mellanmjölk och jantelag är sannerligen ingen lätt uppgift.

Balansgången mellan sund ödmjukhet och nödvändig vinnarskalle är inte lätt att bibehålla. Därför stannar vår svenska mentala styrka oftast vid tunn fernissa. Svag och skör som en amerikansk kassörskas hurtfriska "Have a nice day"!

Hittills har resonemanget mestadels kretsat kring kollektiva insatser. Ser man till individuella idrotter - typ squash - blir den mentala biten än mer avgörande. Och då tänker jag inte enbart på rent spelmässiga aspekter.

För att lyckas inom exempelvis squash ska det till ett batteri av åtgärder som alla kräver starkt psyke. Det handlar om allt ifrån tuff individuell träning, sökande efter sparringpartners och - troligen viktigast - jakten på sponsorer. För att bli riktigt bra krävs dessutom troligen också flytt utomlands.

Allt detta kräver stor motivation - eller mental styrka om man så vill. Är bristen på motivation anledningen till att Sverige saknar internationella toppspelare inom squashen? Sug på den ett tag medan jag utvecklar resonemanget ytterligare.

Tillbakagången för svensk squash sammankopplas ofta med ett flertal faktorer. Däribland dålig nyrekrytering, för få tränare, svagt elitskikt, dålig medieexponering m.m.
Ekvationen blir som följer: lite tv-exponering gör att talangerna väljer andra sporter medan de med potential får för dålig skolning.
Vilket saknar betydelse eftersom sparringen ändå inte räcker till. Open and shut case, eller?

Låt oss först titta på hur några av de andra racketsporterna i Sverige klarar den hårda idrottskonkurrensen.
Tennis är särklassigt störst med ca en halv miljon utövare. Antalet licensierade är dock betydligt mindre - 8 250 stycken (hösten 2007). Närmare 45 % av dessa var dock juniorer, alltså en mycket hög nyrekrytering. Dessutom finns det 500 tennisklubbar i Sverige. Klubbar som i de allra flesta fall erbjuder väl utbildade tränare.

Förutsättningarna finns således för fortsatta svenska tennisframgångar på världsscenen. Så är det också till viss del. Men ett stort tryck vilar på en enda mans axlar - Robin Söderling.
Han är i skrivande stund femma på världsrankingen, sedan är det ett långt skutt till näste svensk på 240:e plats. Ytterligare en handfull återfinns i Topp-500.
På damsidan har vi två svenskor i Topp-100, men ingen bland de 50 främsta.

Badmintonen uppvisar ett likartat mönster. Det fanns ca 18 000 licensierade spelare (2008), varav drygt 2 840 (2008/09) var aktiva tävlingsspelare. Men det ger inget större utslag på internationell nivå. Två svenska herrar i Topp-100, med som bäst en 54:e plats.
Bland damerna, som genomgått en generationsväxling, återfinns ingen svenska i Topp-300.

Jämför vi med squashen som har ca 1 000 licensierade spelare blir skillnaden tydlig. Blott en manlig spelare bland Topp-500 samt tre damer på WISPA-rankingen, varav två bland de 120 bästa.

Den svenska tennismodellen verkar alltså fungera. Man har ju lyckats fostra en världsstjärna i form av Robin Söderling. Något vare sig badminton eller squash är i närheten av.
Men är egentligen tennisens position så mycket att hylla? En enda persons framgångar skulle lika gärna kunna vara en slump. Eller handla om en talangfull spelare med mycket stark motivation.

Att just motivationen har stor betydelse kan man se flera exempel på inom squashen. Här finns spelare som kämpar på i ensamhet men ändå uppnår framgångar.
Som t ex Olli Tuominen, den finländske stjärnan. Med basen hemma i Finland är inte direkt oddsen i hans favör när det gäller internationell framgång.
Men det har gått bra ändå. Mycket tack vare hårt arbete och stark motivation.

Likadant är fallet med Spaniens internationella toppspelare, Borja Golan. Han har valt att vara hemstaden Santiago trogen och kunnat notera en Topp-10 position på rankingen.
Riktigt starkt med tanke på att hans sparring inte är av toppklass.
Båda dessa exempel visar på en av squashens stora fördelar - mycket träning kan skötas på egen hand. Bara viljan är den rätta.

Vilket för oss tillbaka till motivationens betydelse och hur den lockas fram. Idag när många olika intressen pockar på uppmärksamhet kan det vara svårt att nå fram till ungdomen. Då kan det vara värt att fundera över vad som lockar med idrott generellt och squash i synnerhet?

Jag tror att framgång på detta område stavas KUG. K för kul - utan glädje ingen anledning att utföra en speciell aktivitet.
U för utveckling - man behöver uppleva framgång i någon form för att orka träna så mycket som krävs. Sedan kan utvecklingen bestå av segrar, klättring på rankingen eller förbättring av någon färdighet.
Sist, men inte minst, har vi G som i gemenskap. Att göra saker tillsammans med andra brukar öka styrkan i upplevelser. Idrotten är inget undantag utan delad glädje är verkligen dubbel glädje även här!

Jag har en känsla att vi i Sverige fokuserar väldigt mycket på utvecklingen av våra unga squashspelare. Vilket gör att glädjen och gemenskapen lätt glöms bort. Kanske att vi ska flytta fokus från tradiga

bollövningar, styrt gamespel och långa ghostingpass till något annat?

Varför inte prova lite improvisation á la Egyptisk squash? Att låta fantasi och finess styra över kondition och tålamod.
Är det så vi ökar intresset för squash bland svenska ungdomar? Jag vet inte, men det skadar i alla fall inte att prova lite nya idéer. Åtminstone inte då de gamla vägarna mest liknar återvändsgränder.
Jag säger som fransmännen i detta läge: allez, allez!

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2011

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768