Age is just a number...

Vi ser det runt om i sportens värld - idrottsmän (och kvinnor) som fortsätter sina karriärer långt upp i åldrarna. Fenomenet verkar ha eskalerat under senare tid och orsakerna tycks variera. Pengar, otillräcklig konkurrens och idrottspassion är några tänkbara motiv.

I takt med att ersättningar och reklamavtal antagit närmast astronomiska summor inom vissa idrotter har det blivit lukrativt att hålla igång karriären. Reaktionen har inte låtit vänta på sig.

Många väljer att skjuta sin idrottsliga pensionering på framtiden. Kalla det snålhet, längtan efter ära och berömmelse eller idrottspassion.
Men faktum kvarstår: inslaget av "veteraner" på idrottslig toppnivå växer stadigt. Och frågan är vad det beror på?

Ta exempelvis hockeyspelaren Niklas Lidström, hyllad stjärna i NHL-klubben Detroit Red Wings. Trots att han är 40 år fyllda lockar fortfarande ishockey på absolut toppnivå.

Men vad driver honom efter 19 år som yrkesman? Knappast ett tomt och ödsligt prisskåp. För där finns både VM- och OS-guld samt fyra Stanley cup-titlar. Så det är nog inte där skon klämmer.
Pengar? Skulle inte tro det. En långvarig karriär i en av världens mest lönande idrotter borgar för ett välfyllt bankkonto. Dessutom rankas han högt bland backar i NHL och omnämns med stor respekt. Förhandlingsläget vid lönebordet förefaller m a o bra.
Nej, det är nog något annat som håller honom kvar på isen. Vad det skulle kunna vara ber jag att få återkomma till lite längre fram.

Nu är Nicklas Lidström långtifrån ensam om en utdragen idrottskarriär. Inom samma skrå finner vi målvakten Dominik Hasek.
Vid pensioneringen från NHL 2008 var han 43 år gammal. Efter ett års uppehåll återupptog Hasek karriären hemma i Tjeckien. Idag spelar han i världens näst bästa hockeyliga - KHL i Ryssland.

Visst kan man hävda att det är lättare hålla sig kvar på toppen i en lagidrott, som t ex fotboll eller ishockey. Omgivningen betyder trots allt en hel del.
Men många idrottare i individuella sammanhang fortsätter också långt upp i åldrarna. T ex friidrottaren Merlene Ottey som vunnit åtta OS- och 14 VM-medaljer under karriären. Senaste tillskottet kom vid OS i Sydney år 2000, då Ottey uppnått 40 års ålder.
Hon fanns också med sex år senare, i EM 2006. Dock utan medaljutdelning den gången.

På hemmaplan har vi den svenska bordtennisstjärnan Jan-Ove Waldner. En ikon inom sin sport som vunnit allt som går att vinna: OS-, VM- och EM-guld.
Vid OS 2004 slutade Waldner fyra, vid 39 års ålder. Två år senare deltog han i sitt sista stora mästerskap, lag-VM i Tyskland.

Hans kollega Jörgen Persson, 44 år gammal, är still going strong. Åldern till trots siktar han mot OS i London år 2012. Det skulle i så fall bli hans sjunde OS-start.
Och att Jörgen Persson fortfarande håller hög klass bevisade han vid OS 2008. Där blev det en slutlig fjärdeplats i singelklassen.

Från bordtennis är inte steget så långt till vår egen sport - squash. Här betonas rutinens betydelse och det hävdas ofta att squashspelare är som bäst vid 27-28 års ålder. Men stämmer det i verkligheten?

Jag beslöt att göra en enkel jämförelse mellan de fyra racketsporterna - badminton, bordtennis, squash och tennis. Syftet? Att undersöka åldersfördelningen inom Topp-20 hos respektive idrott.
Resultatet både överraskade och stärkte mig i min uppfattning.

Innan redovisningen några få korta ord om tillvägagångssättet. Jag har valt att använda det s  k medianvärdet, d v s det mittersta värdet i urvalets åldersfördelningskurva. Detta då medelvärdet kan vara känsligt för material med kraftiga ytterligheter.
Nu blev skillnaden ändå marginell mellan de två metoderna i slutändan.

Därmed över till resultatet. Den racketidrott som hade det högsta medianvärdet var, trumvirvel... bordtennis. Här var medianvärdet i Topp-20 relativt höga 29 år, tätt följt av squash med 28 år. Värdena för badminton och tennis låg på mer blygsamma 26, respektive 25 år.

Nu ger de här siffrorna en rätt grovhuggen bild av åldersfördelningen. Fler parametrar behövs för att göra undersökningen mer illustrativ.
Jag adderade därför en kategori innehållande antalet spelare i Topp-20 under 25 år (max 24 år gamla). Det förstärkte den tidigare bilden.
Nu toppade badminton med nio spelare under 25 år, följt av tennis med sex stycken. Bordtennis hade fem spelare och squash bara tre stycken.

Tittar man i stället på fördelningen över 30 år (från 30 år och uppåt) ändras återigen rangordningen. Nu toppar squashen med åtta spelare, vilket distanserar både bordtennis (sex stycken), likväl som tennis och badminton (en spelare var).

Det här materialet skulle kunna stärka tesen att squashspelare blir bättre med åren. Vilket låter rimligt då kondition, teknik och taktik är viktiga komponenter i spelet. Komponenter med längre hållbarhet än egenskaper som snabbhet.

Man skulle också kunna tolka resultatet lite mer nedslående. Som att squash är en mindre idrott, med begränsat upptagningsområde och liten nyrekrytering. Vilket gör att äldre spelare kan hålla sig kvar längre på toppen.

Kanske är det så. Men då borde också ett land som Kina med hög nyrekrytering inom badminton och bordtennis ha övervägande unga spelare i världsskiktet. Vilket inte är fallet.
Åldersspridningen är relativt stor bland Kinas spelare i Topp-20, både inom badminton och bordtennis.
Så jag håller mig till den förstnämnda teorin om squash.

Vad driver då dessa idrottsveteraner att fortsätta elitsatsningen? Definitivt inte pengar, om du frågar mig. Endera har man redan skrapat ihop substantiella summor tidigare i karriären, eller verkar i branscher där det inte direkt dräller av pengar. Som t ex squash.

Nej, då låter ära och berömmelse som en viktigare motivationsfaktor. Vilket inte är så underligt då stora titlar medför ett mervärde utöver uppmärksamhet och bidrag till historieböcker. Jag tänker på den mentala biten - stärkt självkänsla och inre välbehag.

Nu känns det som vi närmar oss pudelns kärna. Men fortfarande saknas en viktig aspekt, och den stavas utmaning. Bakom varje framgångsrik individ inom idrotten finns drivkraften att få mäta sina färdigheter med

andra utövare. Helt enkelt själva essensen inom sportens värld.
Hos äldre idrottare tror jag drivkraften växer till en stor nyfikenhet med tiden. En nyfikenhet som mynnar ut i frågan: hur står jag mig mot yngre uppstickare?

Där har vi anledningen till att Sarah Fitz-Gerald vid 41 års ålder gjorde squashcomeback i Australiens VM-lag. Med CV:n redan överfylld med titlar skulle en till knappast göra någon skillnad.
Men vetskapen om att hon fortfarande kan besegra de nya stjärnorna var däremot guld värd. Kanske hennes största seger någonsin - i alla fall inombords.
Mot den bakgrunden var lagguldet blott en bonus...

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2010

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768