Ola - en squashhjälte

Vi ser deras ansikten återkommande, i turnering efter turnering. Dock utan att ge dom någon större uppmärksamhet. Det borde vi göra. För utan de här hjältarna stannar nämligen squashsverige.

Nu tänker jag inte på svenska stjärnor som Christian Drakenberg och Rasmus Hult. Nej, mina "hjältar" befinner sig på en helt annan nivå. Långtifrån prispengar, fina sponsorkontrakt och välfyllda läktare.
Verkligheten består istället av undanskymda banor, svårrekryterade domare och - nyttopriser.

Det sistnämnda är ju ändå bra och lite charmigt, För nog vill vi väl alla, oavsett spelnivå, få uppskattning för en god prestation?
Det tror jag de flesta instämmer i. Och nyttosaker har man alltid användning för, till en viss gräns vill säga. För när garderoben bågnar av åtta idrottsbagar och nio träningsoveraller är det inte lika kul längre. Eller nyttigt. Mest dammigt och trångt om ni frågar mig...

Själv hade jag märkbara problem att fylla upp garderoben. Vilket säkerligen var lika bra då den inte tillhörde någon av de större modellerna på marknaden.
Tur då att jag prioriterade andra saker än prisbordet vid tävlingarna. Mitt fokus var nämligen knutet till matchandet i sig. Alltså möjligheten (läs: glädjen) att få spela maximalt antal matcher under de dagar tävlingen pågick.

I början gick det sisådär. Favoriten var tävlingar med inledande poolspel och cup, för där fick man oftast spela flera matcher. Jag skriver oftast, eftersom mina pooler tenderade innehålla två deltagare.
Då kunde äventyret ta slut tidigt. Men alternativet var ingen höjdare. Cup med plate borde ju i teorin innebära två chanser att öka på matchkvoten. Så var det sällan i mitt fall. Snarare snabb förlust i huvudturneringen följt av två wo-matcher i platen.

Tur då att ytterligare alternativ finns att tillgå. Exempelvis genom att anmäla sig i två klasser, vilket dubblar både spel- och vinstchanserna. Den strategin brukar en squashspelare jag känner tillämpa regelbundet. Killen, som vi kan kalla Ola, tillbringar därför ofta helgerna internerad i trånga rum med vita väggar. Dock utan att klaga. För Ola älskar ju den här sporten och då får man vara beredd på vissa uppoffringar.

Den sociala biten kan dock bli lite eftersatt. Ola har nämligen sällan tid för några längre samtal när man träffas under tävlingarna. Vilket är förståeligt, killen har ju så att säga många bollar i luften...

Ola och hans gelikar är riktiga hjältar i mina ögon. Utan deras passion för sporten squash skulle tävlingsverksamheten vara kraftigt begränsad.

Vilket knappast gagnar squashens utveckling. Matematiken är därför enkel: utan tävlande, inga tävlingar. Och med färre tävlingstillfällen minskar möjligheten att marknadsföra squash.

Allt det här har givetvis Ola insett för länge sedan. Därför anmäler han sig till tävlingar så fort tillfälle ges. Och kombinerar därmed en god gärning med stillande av squashtörsten.
Det må vara Ola förlåtet. För innerst inne är ju hjältar inte mer än människor, även om de arbetar i squashens namn.

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2010

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768