Allt är inte guld som glimmar...

...men glima blev ändå först att känna guldfrossa. Den tusenåriga isländska brottningsformen tog nämligen hem den första guldmedaljen under SM-veckan i Malmö. Squashen fanns också med på ett hörn för att tälja lite guld.

Då tänker jag inte så mycket på ädla metaller. Nej, det handlar snarare om en metafor för ökad uppmärksamhet i media. En uppmärksamhet som kan vara guld värd för mindre idrotter, som t ex squash.
Men det är många om budet. Hela 14 idrotter fanns med på schemat, alla med sin dröm om lite plats i rampljuset.

Med en sådan konkurrens gäller det att utmärka sig. Att kort och gott få den lilla uppmärksamhet man erbjuds bli så minnesvärd som möjligt. Vilket naturligtvis kan ske på lite olika sätt.
Man kan exempelvis presentera ett kraftigt avvikande idrottsinslag. Ge publiken något annorlunda jämfört med andra idrotter. Helt enkelt det mest udda inslaget bland andra udda idrottsformer.

Vid första anblicken låter det inte så dumt. Det som avviker och sticker ut tilldrar sig ofta stor uppmärksamhet. Precis vad vi söker, eller hur? Men det finns åtminstone två invändningar i sammanhanget.
För det första får inte konkurrenterna vara mer avvikande än vår produkt. Och redan här stöter vi på patrull. Jag menar, hur udda är egentligen squash jämfört med torrfiske på land (casting), cirkuskonster på häst (voltige) eller golf utan driver och boll (discogolf)?
Att dubbelspel i squash mestadels liknar en gammal hederlig östeuropeisk brödkö med tillhyggen räcker inte långt i konkurrensen. Där får vi tyvärr nöja oss med statistrollen.

Men den största invändningen handlar om genomslagskraften hos allmänheten. Minns du t ex Michael Edwards från OS i Calgary 1988? Eller Eric Moussambani vid OS i sydney, 2000? Inte? Men "Eddie the Eagle" i backhoppning och "ålen" Moussambani i simning väcker kanske minnen till liv.
Vaknade gjorde i alla fall IOK. Snabbt infördes kvaltävlingar efter Edwards amatörlika insats. Säkerligen lika bra då "Eddie the Eagles" största drivkraft var att överleva sina tävlingshopp.

Lika nära döden tycktes Eric "ålen" Moussambani vara i Sydney 2000. Detta efter att i försöken till 100 meter frisim knappt orkat i mål.
Men båda idrottarna blev stora idoler på kuppen och fick massiv uppmärksamhet. I Edwards fall nådde hysterin enorma proportioner.
Vid hemkomsten till England möttes den särklassiga jumbon från backhoppningen av 10 000 människor på flygplatsen.
Sedan följde en period med stinna pr-uppdrag där pengarna trillade in i snabb följd. Engelsk backhoppning var dock inte lika lyckosam. Eller simningen i EkvatorialGuinea, Moussambanis hemland, för den delen.
En freakshow skapar inget idrottsgenombrott...

Bättre då att satsa på devisen "störst bland de mindre". SM-veckan föddes ju ur en ambition att skapa större mediebevakning för de små idrotterna. Vilket passar squashen som handen i handsken.
Vi är en liten idrott, men borde kunna sticka ut jämfört med konkurrenter som glima, kanotpolo, voltige, frisbee m.m.
Det resonemanget köper jag. Problemet är bara att SM-veckan också innehåller "storspelare" som golf, skyttesport, simning m.m. I det sammanhanget är vi en liten aktör. Mycket liten.

Ett annat framgångrecept stavas "bra underhållning". Kämpaglöd, tekniska finesser, ovissa matcher och atletiska prestationer brukar alltid gå hem i stugorna.
Men först måste några förutsättningar uppfyllas. Dels ska själva produktionen hålla toppklass, dels ska prestationen i sig vara av bästa märke. Och här räcker inte squashdubbel till.

Låt mig först slå fast att detta inte har något att göra med de deltagande spelarna. De gav säkerligen allt inne på banan. Det är jag fullt övertygad om.
Nej, problemet ligger istället på ett helt annat plan. Själva produkten - dubbelspel - är tyvärr inte tillräckligt intressant. Inte för gemene man.

Nu tittade jag på sändningarna utifrån ett vanligt svensson-perspektiv. Bortsåg från att jag älskar den här sporten otroligt mycket och försökte se spelet på ett neutralt sätt. Det var en skrämmande upplevelse.

Spelet var varken upphetsande, ovisst eller späckat med tekniska finesser. Snarare rörigt, trångt och tunnsått med publikfriande inslag.
Inte blev det bättre av tv:s svårigheter att förmedla matcherna på ett bra sätt. Var jag den enda som hade svårt att se bollen?!?

Nej, det här gav knappast några nya squashfans. Vi får nog vara glada om de som gillar sporten fortfarande finns kvar.
Men, låt oss inte slänga in handduken för en tillfällig motgång. Även om slaget förlorats kan kriget fortfarande vinnas. Det är jag övertygad om.
I dagens informationstäta samhälle är det nödvändigt med kontinuitet.

För att sälja in squashen som produkt behöver budskapet hamras in i människors medvetande. Gång på gång på gång...

Vi behöver synas, i så många sammanhang som möjligt. Men uppmärksamheten kommer inte gratis. Till skillnad mot andra större idrotter får vi nog rikta in oss mot att greppa alla tänkbara halmstrån. Små som stora.
I slutändan leder det förhoppningsvis till den berömda droppen som urholkar stenen.

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2010

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768