När kul inte är kul längre...

Den här krönikan ska behandla några av de glädjefyllda upplevelserna i livet. Saker som lyfter vardagen - både i smått och stort. Men som också bär på en motpol av mer negativ karaktär. Givetvis finns squashen med på ett hörn.

De som fått några år på nacken har ofta ett digert arkiv med minnesbilder från de yngre åren. Bilder som minner om glada, positiva stunder. Vilket inte är så underligt då minnena sägs blekna med åren och tenderar omges av ett rosenrött skimmer.
Men det finns alltid en baksida. Tro mig, jag har också varit ung...
 
Ta exempelvis drömmen om det egna hemmet, vackert utkastat på en stor och frodig gräsmatta i ett lugnt villaområde. Idylliskt så det förslår, eller hur?
Glöm det! Möjligen var det så i den oskuldsfulla ungdomen när det närmaste man kom gräsklippning och snöskottning var pappas målande beskrivningar hur redskapen för dessa "nöjen" borde sluta sina dagar. Nu vet man bättre. Och välsignar därför alternativet i form av ombonad lägenhet med tillhörande lummig innergård. Som någon annan (läs: hyresvärden) mer än gärna får lägga tid och energi på. Både sommar, vinter, vår och höst...

En annan gammal klassiker är den hyllade campingsemestern vid kusten. Jo, jag tackar. Visst minns man härliga saltstänkta bad, fisketurer och soliga dagar på varma klippor. Trånga husvagnar, iskalla duschar och krånglande förtältsuppsättning mitt i natten är däremot mer höljt i dunkel. Precis som det ska vara.
För hur skulle vi orka längta ett helt år efter något som mest fyller oss med motvilja och dåliga vibbar? Det går ju inte.

Samma kluvna känslor kan vi få av själva grundstenen för vår existens; maten. För egen del har det sällan varit ett problem. Jag tål det mesta, äter i stort sett allt och ser mat som en källa till njutning. Det gör mig privilegierad.
Alla har nämligen inte lika bekymmersfritt förhållande till mat. Ätstörningar, allergier och matbrist är tillstånd som skapar problem runt om i världen. Något jag djupt beklagar eftersom mat i mina ögon symboliserar glädje.

Därför känns det rätt paradoxalt att något i grunden positivt med åren kommer att stämplas som negativt och leder till ångest. Jag tänker på övervikt och andra kroppsliga besvär som matintaget kan leda till.
Inte sällan med följden att många vuxna tvingas inta en skeptisk, kontrollerande och avvisande inställning till något man tycker om.

En sådan hållning känns väldigt främmande för mig. Ungefär lika främmande som de motstridiga känslor en serieseger i squash kan frammana.
I min enfald trodde jag nämligen att idrott stod för glädje, sammanhållning och utveckling. Sammanhållning bland medlemmar i en klubb, spelare i ett lag eller mellan tränare och aktiva.
Liksom utveckling av enskildas färdigheter, ett lags styrkor och konkurrenskraften gentemot motståndare. Men allra mest - glädje.

Därför blev jag minst sagt förvånad över reaktionerna efter Karlstads serieseger i division 1 Norra. Inget segerrus, ingen spirande optimism eller glödande entusiasm över möjligheten att kanske få ta plats i den svenska squashens finrum.
Kort och gott, ingenting. Men framför allt ett stort tomrum som om något hemskt hade hänt.

Kontrasten mot reaktionerna efter avancemanget till högsta serien 1989 var slående. Då stod glädjen högt i tak, föreningen andades hopp och framtidstro. Det snackades squash i Karlstad och medlemmar och spelare kände stolthet över prestationen.
Ingen tänkte överhuvud taget i negativa termer - och varför skulle man göra det? Klubben hade ju kämpat för att nå den här positionen. Nu ville man testa sina vingar - bära eller brista!
Att vi skulle hamna långt ner i tabellen var ingen högoddsare. Det scenariot fanns definitivt med i planeringen.

Drygt 20 år senare är det positiva som bortblåst. Kvar finns bara negativa farhågor om sportsliga fiaskon, ekonomiska vågspel och anorektiska spelartrupper.
Att se något ljus i den tunneln hade krävt ett smärre mirakel. Och de kommer som bekant inte på beställning...

Sedan hade nog jag hoppats att den andra vågskålen skulle vägt lite tyngre i slutändan. Ökat squashintresse, chans att visa upp svenska eliten och bra förhandlingsläge gentemot sponsorer betyder mycket för en liten klubb. Än mer om man verkar i en liten sport.

Men givetvis borde glädjen gett det allra största utslaget. Glädjen att ha nått så långt det går inom svensk squash och få utvecklas genom matcher mot bästa tänkbara motstånd. Och glädjen över att få göra den

resan tillsammans med lagkamrater man umgåtts med under flera år. Inte som en liten obetydlig del i ett hopvärvat köpelag...

Nej, för mig ÄR idrott lika med glädje. Den dag som det sambandet upphör att gälla kan vi lika gärna lägga ner all idrott. För då har denna urkraft förlorat all sin legitimitet och har inte längre någon plats i samhället.
Så tänker jag angående ämnet idrott och glädje. Vad känner du?

Keep on squashin´



Mikael Dunder,krönikör

   
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2010

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768