Av det rätta virket

Vad skiljer egentligen mästaren från alla hoppfulla utmanare? Är det kanske teknisk spetskompetens, förmågan att utföra ett visst moment så nära perfektionism som möjligt? Eller handlar det om jämnhet - att kontinuerligt leverera bra prestationer?

Jag tror svaret lyder - både och. Ska du bli nummer 1 i squash så krävs definitivt en hög teknisk kompetens. Marginalerna i dagens toppidrott är nämligen så små att skillnaden mellan succé och fiasko är hårfin. Det lämnar liten eller ingen plats för misstag eller svagheter. Därmed får tekniken automatiskt en avgörande betydelse.

"Bra teknik" behöver dock inte vara liktydigt med ett elegant och stilfullt utförande. Avgörande är i stället hur väl den fungerar i olika situationer. T ex under press, i överläge, vid olika speltempon eller i utförandet av speciella moment.
Samt inte minst, hur väl tekniken fungerar över tid. En squashmatch varar som bekant ofta längre än 20 minuter...

Men enbart bra teknik räcker inte. Jämnheten är också viktig. Kan du inte återkommande leverera bra resultat så blir visiten i toppen kortvarig. Vilket Gregory Gaultier är ett lysande exempel på.
Sedan 1:a platsen på rankingen i november har det mesta gått snett för fransmannen. Resultaten och spelet har legat långtifrån den höga, jämna nivå som förde Gaultier till toppen. Med följd att han dalat på rankingen.

Så jämnheten har också sin givna plats. Men det krävs mer för att forma en riktig squashmästare. Och då tänker jag inte på faktorer som bra fysik, snabbhet, smidighet och styrka. Egenskaper som kännetecknar alla spelare i Topp-10.
Nej, det jag syftar på är mer svårdefinierbart, kanske bäst beskrivet som "vilja". Det driv som gör att en person är villig att gå igenom vad som krävs för att bli nummer 1 i världen.

Vi har sett det förr hos de stora mästarna, på dam- likväl som herrsidan. Spelare som Geoff Hunt, Jahangir och Jansher Khan, Heather Mckay, Susan Devoy och Michelle Martin har alla haft en obändlig vilja som drivit dem bortom normala gränser.
Manifesterat i en otrolig vinnarinstinkt som motståndarna aldrig riktigt kunnat bemästra. Det är framför allt den egenskapen som skiljt dessa mästare från utmanarna.

Den gångna helgen såg jag en ny tänkbar världsetta visa prov på samma starka driv. Detta i stortävlingen Canary Wharf Classic i London. Passande nog presenterade personen i fråga styrkedemonstrationen i finalen, mot den tidigare världsettan Gaultier.
Jag tänker givetvis på engelsmannen Nick Matthew, välbekant från ett flertal framträdanden i Sverige.

Det som imponerade mest på mig var hans förmåga att förtränga både trötthet, stelhet och inte minst den mental utmattningen efter semifinalen. Ingen hade klandrat Nick om han nöjt sig med en hedersam förlust. Kämpat ett game eller två och sedan tackat för sig med hänvisning till en trött och sliten kropp.
Men Matthew valde inte den enkla utvägen. I stället presterade han en imponerande viljeansträngning som fick motståndaren att till slut kasta in handduken. Tvärt emot alla odds.

På sätt och vis kan jag förstå Gaultiers reaktion. Han gjorde det mesta rätt i två och ett halvt game, men bollarna fortsatte ändå att komma tillbaka gång efter gång.
Samma spel som Gaultier själv brukar praktisera. Sådant kan driva den mest luttrade till vansinne. Eller, som i det här fallet, leda till känslor som uppgivenhet och frustration.
Ingen skugga ska dock falla över fransmannen. Han mötte helt enkelt en bättre motståndare som inte bara besitter de fysiska kvaliteter som krävs utan också har ett psyke i absolut världsklass.

Det är därför inte frågan om, utan när Matthew blir världsetta. För det talar en uthållighet i klass med maratonlöpare, snabbhet likt en gepard och ett svårforcerat grundspel.
Toppa med en vägvinnande volley, bra speluppfattning och riktig vinnarskalle så har man formulan för en mästare. Det är dessa egenskaper som formar en världsetta.

Matthew har det som krävs, han är av "det rätta virket". Men det har inte kommit gratis. Timme efter timme har spenderats på banan, i gymet, på löpbandet etc för att förvalta talangen på bästa sätt. Målmedvetenhet och tålamod bör därför också adderas till vinnar-cocktailen.

Kanske är det där som vi i svensk squash hamnat fel på senare tid. Ivriga att skapa en världsspelare har vi glömt bort den viktigaste grundstenen inom all träning - långsiktighet.
Ingenting händer över en natt, det ligger alltid hårt arbete bakom alla framgångar. Utveckling måste få ta tid - och gör det - vare sig man vill eller inte! Ignorerar man den huvudprincipen så tar lätt experimentlusta

och snabba lösningar överhanden. Sådant föder allt som oftast desperation och det är sällan bra.

Matthew vet vad långsiktighet innebär, inte minst efter rehabiliteringen i samband med axeloperationen för ett par år sedan. Kan man ta sig tillbaka till toppen efter efter ett sådant bakslag är det mesta möjligt. Även positionen som nummer 1 i världen...

Keep on squashin´
 

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2010

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768