Lata squashspelare?

Till och från blossar en debatt upp huruvida våra squashspelare tränar tillräckligt hårt. Diskussionens vågor brukar vara höga och tonläget likaså. Sverige är dock inte ensamt i den debatten. Riktigt intressant blir det när andra - betydligt bättre - länder ger sig i kast med frågan...

Råkade av en händelse läsa en artikel om pakistansk squash. Där uttalade sig den tidigare storspelaren Qamar Zaman om squashens tillstånd i landet. Han såg positivt på framtiden och menade att det nu kommer fram många talangfulla ungdomar. Vilket givetvis är nödvändigt för återväxten.

Optimismen till trots finns det ändå en del mörka moln. Främst då i form av den inrikespolitiska situationen. Terror och bräcklig politisk stabilitet är inte direkt befrämjande för ett välmående idrottsliv.
Något den pakistanska squashen fått känna på avseende tävlingssidan. Under fjolåret lyste nämligen de internationella tävlingarna helt med sin frånvaro. Ett stort avbräck i de inhemska spelarnas strävan att skaffa viktiga rankingpoäng, erfarenhet och kunnande.

Ett annat hot mot den pakistanska squashutvecklingen kommer från de egna leden. Vid sitt årsmöte i januari deklarerade det Pakistanska squashförbundet att man bara kommer att stötta de spelare som uppnår uppsatta mål.
Frustrationen över att landets toppspelare inte presterar tillräckligt bra är uppenbarligen stor. Att de två bästa - Aamir Atlas Khan och Farhan Mehboob - tillsammans nådde nio kvartsfinaler under 2009 räcker uppenbarligen inte.

Men har man som mål att få fram en toppspelare till 2011 måste ribban förstås sättas högt. Problemet är att för många av landets spelare utgör förbundets stöd den enda ekonomiska stöttningen.
Därför kan detta bli ett riktigt dråpslag för det unga gardets möjligheter att komma ut och skaffa sig nödvändig tävlingsrutin.

Som om detta inte vore nog är talangutvecklingen inom squashen i Pakistan fortfarande under uppbyggnad. Detta sedan organisationen förfallit efter de goda åren med Jahangir och Jansher Khan på 1980- och -90-talen.
Effekten blev föga förvånande ett gigantiskt tomrum efter dessa megastjärnor. Ingen fanns längre att ta upp den fallna manteln, speciellt som Pakistan en period helt slutade producera nya talanger.

Nu har man kommit tillbaka på världsscenen med några lovande namn. Spelare som Aamir Atlas Khan och Farhan Meboob har börjat klättra på rankingen. Dock utan att riktigt nå den absoluta toppen.
Men det är inte talangen som brister enligt Zaman. - Det är sorgligt att vissa av våra ledande spelare inte visar någon mognad och utveckling. De måste göra det till en vana att träna åtminstone tre timmar om dagen, säger den tidigare squashmagikern.

Zaman borde veta. Själv tillhörde han länge världseliten och utkämpade otaliga bataljer med dåtidens stjärnor som Hunt och Barrington. Och tvärtemot ryktet om bohemisk bollvirtuos som inte spenderade alltför mycket tid på träning fanns där en annan sida.
Det avslöjade Zaman vid ett besök i Karlstad under 1970-talet. Hans träningsschema bestod av två sessioner per dag - ett antal svettiga timmar på banan. Helt enkelt det som krävdes för att hänga med i den absoluta toppen.

Zamans inställning är helt i sin ordning, sett till den pakistanska traditionen. I tidigare generationer hade storspelare som Hashim och Roshan Khan lagt grunden till Pakistans stora dominans efter andra världskriget.
Dåtidens recept till framgång var enkelt: Hårt arbete fördelat på två tuffa spelpass per dag. Kryddat med nedärvd talang och knivskarp konkurrens på hemmaplan gav det Pakistan en vinnande kombination.

Idag är vägen till framgång krokigare. Spelarunderlaget på hemmaplan är utsatt för konkurrens från andra intressen. Motståndarna betydligt fler till antalet och bättre rustade än tidigare.
Men detta är inget unikt för Pakistan. Samma förutsättningar gäller givetvis även alla andra nationer. Dessutom är det fortfarande så att talang parat med hårt arbete brukar löna sig. Åtminstone på lite sikt.

Mot den bakgrunden kan jag tycka att något saknas hos dagens pakistanska stjärnor. Efter att ha studerat några matcher med dessa involverade framträder nämligen ett återkommande mönster.
Alltför ofta är pakistanska spelare loja, för att inte säga ointresserade ute på banan. Speciellt i matcher där man ställs mot en namnkunnig motståndare, som förväntas vinna tämligen enkelt.

Givetvis finns det tillfällen när motståndet helt enkelt är för bra. Men det har sällan varit fallet i de matcher jag studerat. Snarare har pakistanierna varit jämställda sina motståndare avseende teknik och speluppfattning. Kondition och taktik har inte heller varit några avgörande faktorer.
De pakistanska spelarna har helt enkelt vikt ner sig. Man har vägrat ta kampen på banan och i stället gått in för att producera några snygga "crowd-pleasers" - publikfriande slag - och sedan tackat för sig. Som för att visa publiken vilken stjärnspelare man egentligen är.

Det hårda jobbet som krävs för att besegra toppskiktet har det varit sämre beställt med. Där har intresset lyst med sin frånvaro. Men för att

kunna störa toppspelarna måste de pakistanska spelarna vara beredda att ta kampen från den första till sista bollen. Först då ser man var den fysiska och mentala gränsen går hos motståndarna.
Plus att man förstår vilka kvaliteter som krävs för att bli en Topp-10 spelare. Det måste Pakistans spelare lära sig. Liksom Sveriges...

Keep on squashin´

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2010

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2010

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768