När ord saknar värde

I Sverige talas det om ett alltmer hårdnande samhällsklimat. Tonen människor emellan har blivit råare, vilket exempelvis märks tydligt på en av våra största arbetsplatser - skolan. Men även idrotten har en svart sida som får mig att bli riktigt, riktigt mörkrädd.

Det handlar om s k supportrar som i sin iver att stötta det egna laget inte drar sig för att skända motståndarna. Exempelvis genom nedsättande ord och ramsor om motståndarlagets spelare.

Förra söndagen sattes ett svårslaget bottenrekord i denna kategori i samband med en Allsvensk hockeymatch. Upprinnelsen var en olycklig tackling som gjorde att en av bortalagets spelare blev liggande livlös på isen. Med hjärtstillestånd och funktionärer kämpande för spelarens liv hörs delar av hemmapubliken skandera "Låt han dö, låt han dö".

Min första reaktion var en sorts kluvenhet. Dels en känsla av overklighet, att publiken som skrek ramsan inte riktigt förstod innebörden av sina egna ord. Men också en skrämmande insikt att så givetvis var fallet.
För hjärtmassage hör inte till någon publikfriande pausunderhållning. Det handlar bokstavligen talat om liv och död. Något till och med en treåring inser.

Så ramsan bottnar naturligtvis i någon form av tankeverksamhet. Vilket innebär att vissa personer bär på ett hat så starkt att det kopplas ihop med död och förintelse.
Det är skrämmande, minst sagt. Inte blir det bättre när representanter för den aktuella supportergruppen hävdar att dylika ramsor är vardagsmat i Allsvenska hockeysammanhang. Då kan man undra vart idrotten är på väg...

Samtidigt har jag inga illusioner om att det var bättre förr. Fråga bara färgade engelska fotbollsspelare hur det gick till under det glada 1970- och 80-talet. Glåporden brukade följas av bananer under denna pionjärtid för färgade spelare.
Så visst fanns ett utbrett hat även då. Sedan dess har England brottats med eskalerande supporterproblem som ett tag höll på att driva fotbollen mot dess undergång.
Som tur är verkar man ha lyckats vända på trenden. Men det har krävts ett omfattande och målmedvetet arbete.

I Sverige pekar utvecklingen tyvärr åt fel håll. Fotboll och hockey har stora problem med huliganer som påverkar både själva spelet och samhället utanför arenorna.
Våldet har blivit alltmer frekvent och snart överstiger polis- och samhällsinsatser vid matcherna alla rimliga proportioner. Och detta utan att garantera vare sig spelarnas eller publikens säkerhet. Något som blev skrämmande uppenbart i samband med höstens kval till Allsvenskan i fotboll.

Hela tiden sker en upptrappning i supportrarnas kamp för det egna laget. Verbala påhopp följs av fysiska dito när orden tryter. För när allt redan sagts och orden inte längre skrämmer eller upprör krävs något nytt. Det är då våldet kommer in i bilden.
Supportrarnas kraftmätningar på svensk mark har redan resulterat i dödsfall. Domare har attackerats och spelare misshandlats så det står utom allt tvivel att åtgärder måste vidtas. Nu.

Men vad ska man göra? Givetvis går det att bötfälla klubbar och utestänga bråkiga fans - men frågan är om det räcker? I de flesta fallen styr inte klubbarna över de värsta bråkmakarna.
Och förstärks bevakning och säkerhet inne på arenorna så finns alltid risken att våldet flyttar ut på gatorna. Vilket vi redan sett alltför många exempel på.

Därför tror jag att man vid sidan av rättsliga åtgärder måste arbeta intensivt med attityderna till idrott, lek och spel. Helt enkelt lyfta fram glädjen och det lustfyllda med sådana aktiviteter.
Här anser jag att mindre uppmärksammade idrotter som squash, kanot, skridsko, badminton med mera kan utgöra föredömen.
Som ett positivt exempel kam man lyfta fram publikens agerande vid den senaste sammandragningen i division 1 Norra på Karlstad Racketcenter. Här samsades spelare och fans från olika klubbar sida vid sida för att stötta respektive favoriter.

Men det stoppade inte där. Publiken var storsint nog att visa sin uppskattning även för motståndarlagets prestationer. Så bra bolldueller

medförde applåder oavsett spelarens tillhörighet. Precis som det ska vara när sportsliga värden sätts i högsätet.
Det här utesluter naturligtvis inte stöttning av det egna laget. Inte alls. Vad jag efterlyser är bara en mer positiv attityd till idrotten och dess utövare. Det tror jag alla vinner på. Allra mest idrotten själv.

Keep on squashin´

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2009

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768