Abdikationen avbruten

Det var läge för tronskifte när squash-SM avgjordes på Roslagshallen. En pressad mästare i form av Christian Drakenberg kände flåset i nacken från utmanaren Rasmus Hult, som vunnit deras tre senaste möten. Kapitulation verkade troligt, ja närmast oundvikligt. Men kungen vägrade abdikera.

I stället tog mästaren fram sitt banér, borrade ner det i murverket och fattade posto på fästningens krön. Redo att betvinga ungdomlig styrka, hunger och entusiasm. Beredd att krossa tvivlarnas illvilliga profetior. Och kanske var det just ifrågasättandet som födde den nödvändiga motivationen? Den drivkraft  som behövs för att flytta fötterna en gång till fast låren smärtar och hjärnan skriker: sluta, sluta,  orkar inte mer...

Oavsett vilket så fann mästaren den rätta glöden "in the nick of time". Det överraskade inte bara undertecknad, Rasmus Hult hade nog inte heller väntat sig en så stridslysten motståndare. Åtminstone inte efter det mäktiga mentala övertag som Intersquash-spelaren byggt upp under hösten.
På tre försök hade Drakenberg bara mäktat med ett (1) enda game. Detta efter två finalförluster och - som grädde på moset - en neslig serieförlust i "hemmaborgen" på Gärdet. Vilket odds ger det scenariot? Lika troligt som att Söderling skulle betvinga Federer i tennis...

Så, ni får ursäkta att jag hade räknat ut mästaren i förväg. Jag borde dock lärt mig av historien att i squash är allting möjligt.
Som när en hårt trängd Geoff Hunt 1981 under tung andhämtning, hängande på repen, lyckades betvinga en yngling vid namn Jahangir Khan i British Open. Då skrevs squashhistoria med Hunts åttonde och sista titel i den prestigefyllda tävlingen.

Hade sedan själv äran att närvara när Jahangir noterade sin 10:e raka British Open-titel i april 1992. Ett oslagbart rekord - och helt otänkbart scenario några månader tidigare.
Under hösten var nämligen Jahangirs matchform usel, matchvikten långt ifrån optimal och glöden som borttrollad. 3 gånger pengarna på Khan som vinnare i British Open hade då varit ett hån mot alla spelare...
Men saker och ting förändrades. Den gången behövdes ingen osnuten squashkrönikör som motivationshöjare. Det räckte att släkten talade om för Khan vad som förväntades av honom.

Huruvida släkten eller familjen hade ett ord med i laget när Drakenberg fixade sin fjärde SM-titel ska jag låta vara osagt. Det spelar mindre roll i sammanhanget. För Christian har svarat för en imponerande prestation som jag lyfter på hatten för.
Nu saknas bara två vinster för att tangera Fredrik Johnsons sex titlar. Det borde vara inom räckhåll - bara motivationen finns kvar. Och hänger
det på mig, Christian, så lovar jag att göra mitt bästa. Ska nog kunna producera en eller ett par krönikor med tillräcklig tändvätska  inför kommande SM-tävlingar...

Vill avsluta krönikan med att även lyfta fram segrarinnan i damklassen, Anna-Carin Forstadius. Damerna omnämns sällan i denna krönika, annat än i negativa sammanhang. Men Anna-Carin tog nu faktiskt sin femte seniortitel och är därmed också näst bäst på damsidan genom tiderna.

Väl värt att uppmärksamma. Bara Malmös Eva Svenby har mäktat med fler titlar genom åren (9 stycken). Lägg därtill att Forstadius avancerat till 63:e plats på den senaste WISPA-rankingen och dessutom dragit med sig Josefa Bertilsson till en 83:e plats så känns det ännu roligare.

I det här sammanhanget ska jag vara snäll nog att undvika tala om hur högt vår bäste (och ende) manlige spelare är rankad...

Keep on squashin´

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2009

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768