Slutet på en squashepok?

Alla sagor och epoker har ett slut, det ligger så att säga i sakens natur. Förr eller senare måste det gamla och slitna skiftas mot nytt och vitalt. Sådan är naturens gång och det gäller att gilla läget. Men i fråga om idrott blir det genast svårare. Då kommer känslorna med i bilden.

Det här året har flera folkkära idrottare i Sverige valt att ta sin Mats ur skolan. Som en ishockeyspelande Sundin, t ex. Efter en lång och framgångsrik idrottskarriär går han nu vidare mot nya utmaningar. Andra som följt hans exempel är fotbollsspelarna Henrik Larsson, Victoria Sandell-Svensson och Hanna Ljungbergh.

När det handlar om stora, väletablerade idrotter som fotboll och ishockey blir reaktionerna ofta stora vid avsked och epokskiften. Vilket är naturligt då utövarna är välkända och väcker starka känslor hos allmänheten.
Men hur ser det ut i mindre sporter, som vår egen squash? Frågan är berättigad då vi nu verkar skåda ett generationsskifte inom svensk herrsquash.

Christian Drakenberg, dominant på herrsidan under senare år, har på kort tid förlorat två finaler mot uppstickaren Rasmus Hult. Kommer det definitiva tronskiftet under SM?
Mycket talar för det då den regerande mästaren har verkat lite uppgiven i matcherna mot talangfulle Hult. Kanske har motivationen börjar tryta hos Drakenberg och då blir det svårt att försvara tronen.

Maktskiften inom svensk squash är givetvis inget nytt. Alltsedan 1970-talet då squashspelet tog ordentlig fart i landet har vi bevittnat flera minnesvärda dueller på både herr- och damsidan.
Starkast lyser nog kampen mellan Lars Kvant och hans adept Jan-Ulf Söderberg. En kamp som kulminerade med en magisk SM-final i Göteborg 1983, där nestor Kvant fick sträcka vapen. Detta efter att dominerat svensk squash med eftertryck under senare delen av 70-talet och början på 80-talet.

Jan-Ulfs tid på tronen blev kortvarig. I mitten på 1980-talet blommade Linköpings stolthet, Fredrik Johnson ut ordentligt och nu började hans gyllene era.
Allt tog fart 1986 när Fredrik besegrade Jonas Görnerup i SM-finalen. Jonas grämer sig säkert än idag efter att skadad tvingats ge upp matchen. Han hade då svarat för tävlingens stora skräll genom att besegra sin nemesis - Jan-Ulf Söderberg - i semifinalen. Men alla sagor slutar som bekant inte lyckligt...

För Fredrik Johnson tog ett sagolikt squashvälde slut 1994 i Karlskrona. Då hade en av svensk squash allra största profiler någonsin vunnit sex SM-titlar och figurerat i ytterligare några finaler. För att inte tala om alla andra SM-medaljer denne gigant skrapat ihop!
Men det fanns en tronprins som aspirerade på segerns sötma. Daniel Forslund var namnet och det föll på hans lott att sätta stopp för Fredriks långa segersvit.

Något Daniel gjorde med besked. I det som lite vitsigt har kallats för "Linköpings öppna KM" besegrades först klubbkompisen Anders Thorén i semin innan mästaren själv fälldes passande nog i finalen.
Detta innebar startskottet för en sällan skådad dominans inom svensk squash. Under åren 1994-2003 vann Forslund nio SM-finaler, enda plumpen i protokollet kom 1997.
Det året vann Anders Thorén guld medan Daniel "bara" nådde semifinal. Vem som stoppade honom? Fredrik Johnson, givetvis!

På damsidan har det också funnits giganter. Katarina Due-Boje tog fyra SM-tecken innan Göteborgs-eran inleddes under 1980-talet. Lena Fridén och Tinna Backlund pressade varandra till fem SM-guld sammanlagt. Men det bästa återstod fortfarande. En ung Malmötjej vid namn Eva Svenby fick sitt stora genombrott 1988 med både junior- och seniorguld.
Totalt vann Eva senior-SM hela nio gånger - och är därmed lika suverän som Forslund på herrsidan.

Under 2000-talet har gracerna fördelats jämnare. Maria Lundmark vann tre guld i början av decenniet, sedan dess har det mesta handlat om Anna-Carin Forstadius. De senaste fem åren har det blivit fyra guld och ingenting tyder på att dominansen är på väg att släppa.

Här skiljer sig alltså den svenska dam- och herrsquashen åt. Men kanske är det just kryddan med en oviss mästarkamp som svensk squash behöver för att höja intresset. För är det något som media (och

publiken) älskar så är det en spännande envig mellan den gamle mästaren och unga utmanaren. Speciellt när mästaren står trängd med ryggen mot väggen...

Och trängd är Drakenberg verkligen, precis som Kvant var 1983 och Fredrik Johnson 1994. Hur det gick de gångerna vet vi redan. Kommer historien att upprepas även i år?

Keep on squashin´

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2009

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768