Det är bara att bryta ihop...

...och komma igen, yttrade skidåkaren Per Elofsson efter misslyckandet vid 30 km masstart i OS 2002. Och bröt ihop gjorde han, så till den milda grad att karriären avslutades i förtid. Tre och ett halvt år senare hade den då blott 28-årige Umeåbon lagt skidorna på hyllan.

Kanske var det där, i samband med OS-tävlingarna, som ett frö av tvivel såddes i Pers huvud. Ett tvivel som sedan växte och blev till grogrund för negativa tankar om den egna kapaciteten. Vilket kan knäcka vem som helst.
I idrottssammanhang som ofta kräver oerhörda arbetsinsatser och där bränslet stavas motivation blir resultatet helt förödande. För vem orkar pressa sin kropp till det yttersta - dag ut och in - utan någon utsikt till belöning? De personerna är lätträknade.

De senaste åren har den mentala träningen - och näringen - vuxit explosionsartat. En helt naturlig utveckling sett till idrottens växande exploatering. För med ständigt ökande penningsummor och förhöjd status har framgång blivit allt viktigare bland idrottsutövare. Det skapar många hungriga vinnare - och ännu fler svultna förlorare.
Därför är det vanligt i dagens idrottsvärld att man tar hjälp av mentala coacher, psykologer etc. Allt för att skapa så optimala förutsättningar som möjligt.

Den största nyttan tror jag mental träning gör i solosporter, som exempelvis squash. Där har man bara sig själv att lita till och negativa tankar dyker lätt upp när resultaten uteblir.
Dels är man väldigt särbar i den ständiga jämförelseprocess som en kamp på tu man hand innebär. Som ensamt ansvarig är det ju upp till bevis hela tiden. Dels innebär solorollen en svaghet i förhållande till den trygghet och dynamik som en lagsport innebär.
I laget kan en samling individer var för sig misslyckas bara kollektivet som helhet presterar. Det skapar trygghet och grogrund för utveckling.

Sedan kan man tycka att enskilda personer inom lagidrotter också har en utsatt position. Exempelvis målvakten som hårdgranskas av publik, media och lagkamrater.
Men dessa nyckelpersoner verkar ändå i ett sammanhang - målvakten behöver ett försvar, anfallaren litar till framspelare etc. Så de enskilda spelarna i laget står trots allt samlade som en enhet i både med- och motgång. Till skillnad mot exempelvis squashspelaren.
Han, eller hon, får dra hela lasset själv oavsett hur många tränare, kompisar eller åskådare som stöttar i samband med matchen. Något som kan leda till en pressande situation.

Här reagerar vi alla olika. Vissa "växer med uppgiften", inspireras av den utsatta situationen då framgång är upp till en själv. Andra krymper ihop och underpresterar.
Vad som händer i det akuta läget bygger på en samverkan mellan olika faktorer där psyket, tidigare erfarenheter och omgivningen spelar in.
Med detta sagt var det intressant att följa den nyss avslutade British Open. I herrfinalen möttes just två spelare som bägge hade tvingats "att bryta ihop och komma igen".
Nick Matthew med större delen av 2008 spolierat på grund av en axelskada och James Willstrop med en opererad fot och minnen av en tung förlust i fjolårets final. Det var då David Palmer vann titeln efter en felträff i förlängningen i det femte gamet.

Mot den bakgrunden unnade nog de allra flesta Willstrop en vinst vid sitt tredje finalförsök. Men gudarna ville annorlunda. Matthew segrade efter en ny dramatisk förlängning och än en gång slogs tillvaron i bitar för James Willstrop.
Bucklan som nuddade hans händer vid ledning 10-9 och matchboll försvann återigen bort i intet. Som om den hade en förbannelse inristad tillsammans med alla legendariska vinnare...

I det läget är det lätt att börja tvivla på sin kapacitet och fyllas av negativa tankar. Eller, så tänker man att "jag måste jobba ännu hårdare

för att få min belöning". Men då krävs det att man är gjord av rätta virket, vilket jag tror James är.
För om man förlorar sin tredje final i världens största turnering, efter att haft matchboll två år i rad och inte lägger racket på hyllan, då har man det rätta virket. Så, bryt ihop och kom igen James. Squashen behöver sådana förebilder som dig!

Keep on squashin´

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2009

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768