Flest utlänningar vinner?

Vad avgör egentligen var SM-guldet i squashens Elitserie ska hamna? Är det plånboken, bästa kontaktnätet, största spelarurvalet, flest svenska toppspelare eller något annat som styr?
På papperet verkar svaret kanske givet, men verkligheten är ibland mer komplicerad än så...

Det naturliga - och mest sannolika - svaret är naturligtvis att pengarna avgör. Money talks, som det heter, inom idrotten såväl som på många andra områden i samhället.
Med pengar på fickan kan man köpa sig spetskompetens, oavsett bransch eller ändamål. Och kompetens är naturligtvis lika gångbart inom squashen som alla andra idrotter.
Ett talande exempel är Elitserien i ishockey som kommit att bli ett race mellan fyra lag. Färjestad, HV 71, Linköping och Frölunda dominerar stort och finns alltid med när SM-tecknen ska fördelas.
Andra lag tillåts sticka upp vid enstaka tillfällen, som exempelvis Modo.
Men det tillhör undantagen. För det mesta prenumererar de fyra stora på guldet - både på och utanför isen.

I speedway dominerar "Smålands-maffian": Dackarna (Mållilla), Lejonen (Gislaved), Vetlanda och Västervik. De får många publiktäta derbyn som ger underlag för kostsamma förarvärvningar.
Vilket i sin tur är en garant för att intresset hålls vid liv och medaljerna trillar in. Någon som tror att uppstickare gör sig besvär?
En storstadsklubb - Hammarby - försökte för ett par år sedan. Man värvade ett antal stjärnor och satsade hårt, men publiken fattade aldrig galoppen. Då tröttnade även sponsorerna och klubben håller nu till i en lägre division.

Så kapprustningen kräver sina offer. Inom flera idrotter lever föreningar över sina tillgångar och tvingas till drastiska åtgärder. Fotbollen är ett talande exempel, där Örebro SK nekades elitlicens för några år sedan. Anledningen var en ekonomi i obalans. Och närkingarna riskerar att följas av flera stockholmsklubbar som kämpar med en svår ekonomisk situation.

För squashen ser situationen annorlunda ut. Minimal medieexponering, små publiksiffror och avsaknad av svenska stjärnor gör att sponsorer väljer andra objekt. Därför lyser också de utländska toppspelarna med sin frånvaro.
I stället får vi nöja oss med mellansegmentet, spelare som är rankade från ca plats 40 och uppåt. Visserligen listar klubbarna Topp-10 spelare emellanåt, nu senast Intersquash med Amr Shabana. Men det är sällan stjärnorna kommer till start.

Många gånger räcker ändå klubbarnas utländska spelare långt. Vid vårens elitseriefinal mönstrade Intersquash tre utländska spelare och SM-tvåan, Badr Aziz. Det räckte till guld mot ett Malmö som i stället satsade på egna, yngre förmågor.
Året innan var det Malmö som ställde upp med blott en svensk spelare i finalen. Intersquash vann även då, denna gång med två inhemska spelare i laget. Dessa bestod dock av Sverigetvåan och -trean...
2006 möttes också Malmö och Intersquash. Stockholmarna hade övervikt med 2-1 i antal utländska spelare och vann även guldet.

Generellt ser man en tydlig korrelation mellan utländska inslag och lagens resultat. Klubbar som satsar utländskt klarar sig helt enkelt bättre än kollegorna. Undantaget stavas Malmö som både har en stor bredd och stark topp.
Sambandet illustreras annars väl av Team Göteborg. Med utländska spelare i laget tillhörde klubben toppen, utan dessa har man varit stadigt förankrat i botten av Elitserien.

Så visst spelar utlänningarna en betydande roll inom svensk elitsquash. Men frågan är vad det medför förutom den rent sportsliga framgången? Blir det mer strålglans på Elitserien så att media uppmärksammar squash? Knappast.
Ökar publiken, växer klubbarna, uppmärksammar ungdomarna sporten squash? Icke sa nicke.
Utdelningen är således väldigt mager i förhållande till insatsen. Och värre kan det bli. På sikt kan vi få ett scenario där lokala förebilder i klubbarna helt försvunnit till förmån för utländska spelare. Spelare som bara dyker upp vid enstaka seriematcher och sedan försvinner igen till nästa stad och engagemang.
Då försvinner den lokala kopplingen och med den klubbmedlemmarnas vilja att engagera sig i den egna föreningen. Vilket givetvis är förödande för framtida påfyllning av unga talanger.

Som motmedel föreslår jag följande: ta pengarna för utländska spelarkostnader och satsa dessa på att hyra in bra tränare till klubbverksamheten. När talangerna blommar kan man stötta dessa med bidrag till tävlingar, träningsläger och ytterligare utveckling utomlands.

På så vis behåller man den lokala prägeln och får fram inhemska förmågor som bidrar till stabila, väl fungerande klubbar.
Det stärker både bredden och toppen på svensk squash, Vilket måste vara att föredra framför enstaka kortsiktiga framgångar. Speciellt när framgångarna bygger på inhyrda utländska legionärer...

Keep on squashin´

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2009

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768