Vart är självinsikten?
Just nu pågår en härlig debatt på Christian Drakenbergs blogg om vilka kvaliteter som är viktigast för att bli en bra squashspelare. Några förordar kondition som den avgörande egenskapen, andra hyllar teknik eller taktik. Då argumenten är talrika och väl underbyggda blir ämnet riktigt ordentligt dissikerat.

Det här är precis den typen av diskussioner som svensk squash så väl behöver. Genom djuplodande analyser om vad som utmärker världseliten framträder de egenskaper som krävs för att återuppleva forna tiders glansdagar. Och så långt är allt väl.
Men vad händer när vi står där med facit i hand och vet vilka faktorer som formar en squashstjärna - vad gör vi då? Liksom undertecknad inser nog de flesta debattörerna att det inte finns några genvägar för att nå toppen inom en idrott.

Hur man än vrider och vänder på saken så är det inte en ensam faktor som skiljer topp från botten. Eller, som här, världstoppen från Sverige. Det krävs stenhårt arbete under många, många år för att utveckla alla de färdigheter som krävs. Vem är idag villig att lägga ner den tiden och ansträngningen?
Uppenbarligen finns dessa människor, det ser vi talrika exempel på inom många svenska idrotter. Men hur ser det ut inom squashen?
Klyschan att "hårt arbete lönar sig" är fortfarande högst gångbar även inom vårt område. För även talanger kräver hårt arbete för att blomma ut till sin fulla potential.

Därför är jag innerligt trött på ältandet i svensk squash om, "vad gör vi för fel"? Enligt min mening finns det bara ett stort grundläggande fel och det stavas självinsikt. Och då menar jag inte att självinsikt är lika med att man lägger squashracket på hyllan!
Nej, självinsikt är för mig ett analysinstrument som leder fram till en konkret plan. Den planen behöver endast bestå av tre punkter: en målsättning med squashspelet, nuvarande position och slutligen hur målet ska uppnås. Svårare än så behöver det inte vara.

Så, vad innebär då självinsiktsmodellen överförd till squashens värld? Låt oss ta en ung svensk squashjunior som exempel. Ambitionen är att slå sig in bland Topp-50 på världsrankingen.
Spelaren inser att vägen dit går via svenska toppskiktet och anmäler sig därför till inhemska elittävlingar. Men utfallet blir dystert då förlusterna staplas på varandra och junioren deppar över gapet till senioreliten. Men samtidigt föds en revanschlusta och  spelaren sätter sig ner och analyserar vad skillnaden beror på. Högre spelnivåer kräver givetvis bättre sparring, men kan det vara enda skillnaden?
Junioren påbörjar en självrannsakan och finner fler faktorer som skiljer. Seniorspelarna verkar ha bättre bollkontroll och hamnar sällan i utsatta situationer. De är också starkare och blir sällan trötta i armar och ben trots långa matcher. Den mentala styrkan skiljer sig också från junioren, som upplever återkommande svackor under spelet.

Självinsikten känns plågsam men även nyttig. De nya insikterna lägger grunden till den nya squashsatsningen. Först kontaktas en utbildad tränare och ett träningsprogram tas fram. Det blir även träff med en gyminstruktör som går igenom hur styrkan ska tränas upp.
Den mentala biten känns lite osäker. Några andra idrottsutövare tipsar dock om en idrottspsykolog som verkar vid stadens högskola. Denne hjälper till med lite övningar som en sponsorhjälp.
Junioren känner sig nu rätt nöjd med förberedelserna, men undrar om detta räcker för att nå slutmålet. Lösningen blir att kontakta en f d svensk squashstjärna för lite konkreta råd om proffslivet.

Det blir ett omtumlande möte. Glad över juniorens framåtanda ger den tidigare stjärnan en inblick i squashvardagen på toppnivå: Räkna med att lägga ner 20-25 timmar kvalificerad träning per vecka under flera år för att nå målet, lyder den bistra sanningen.
Budskapet känns som ett slag i magen på vår junior som i nuläget tränar 10-12 timmar i veckan. Hur ska man orka träna så här hårt!?! Tillsammans kommer de dock fram till ett bra upplägg som medger gradvis upptrappning av träningen. Den tidigare stjärnan lovar också titta till junioren vid några tillfällen och hjälpa till med träningen.

Sagt och gjort. Nu börjar squashsatsningen med både ökad kvalitet och kvantitet, borta är sköna sovmorgnar och slappa helger. Den tiden viks i stället åt slag- och gymträning och sakta känner vår junior hur satsningen ger resultat.
Fortfarande vinner elitspelarna, men matcherna har ändrat karaktär. Det är längre och jämnare bolldueller vilket gör att den mentala styrkan kommer till användning. Självförtroendet stiger hos junioren som nu även vänder sig utomlands för tuffa tävlingar och bra sparring.
Stärkt av framgångarna blir det också en rejäl sommarträning som ger spelaren ett extra lyft. Juniorer börjar vinna elitmatcher och det första steget mot slutmålet är taget.

Så här skulle en svensk squashsatsning kunna se ut. Genom att använda sig av självinsikter enligt ovan kan man skapa förutsättningar som lägger grunden till framtida framgångar. För egen del känns detta som den mest fruktbara diskussionen i sammanhanget. Är ingen beredd

att göra jobbet spelar det ingen roll hur många djuplodande analyser vi producerar. Då mynnar allt bara ut i en enda stor frustration som gör att vi tappar ännu mer mark till squashens stormakter.

Nu får det vara slutsnackat - det är dags att kavla upp skjortärmarna och börja utföra jobbet som krävs. Glöm alla mirakelkurer och magiska tricks, nu gäller bara hårt, hederligt arbete!


Keep on squashin´

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2009

Läs tidigare krönikor från 2008

© Karlstad Squashklubb 2009

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768