Man eller mes?

Det har nu gått ett par veckor sedan finalen i junior-vm avgjordes. Därmed har den värsta besvikelsen över förlusten hunnit lägga sig och livsandarna börjat återvända. För hur upprymd man än blir i själva ögonblicketett stort idrottsdrama utspelas, lika nyktert inser man efteråt att allt är en lek.

För vissa, kanske ska tilläggas. Sättet som Kanada vann sitt guld på lämnade nämligen en mycket fadd eftersmak. Inställningen att våld löser alla problem visade sig vara en vinnande taktik. Åtminstone sett till resultatet i hockeyrinken.
De regelvidriga attackerna mot en av isens mest utsatta spelare, målvakten, var ett sällsynt talande exempel på idrottsligt hyckleri. Aldrig förr har väl en nation blivit så ertappade med byxorna nerdragna - och genomskådade - än vid detta tillfälle.
Allt tal om "hårda, men ärliga tag" och "målvakten är helig" skorrar falskare än någonsin hos detta ishockeyns hemland. Att man sedan försöker försvara sitt eget skamfulla beteende med att "målvakten filmade" känns bara hysteriskt. Hysteriskt roligt.

Nej, det här uppträdandet kvalificerar med all rätt Kanada till en plats vid idrottens skampåle. Där vi bland annat återfinner fula fiskar som Tyskland i fotbolls-VM 1982 (minns ni slakten mot Frankrike i semin?) eller Finlands skidlandslag som sopade rent vid hemma-VM 2001 - i dopingkontrollerna...
När idrott blir en fråga om "liv och död"; att vinna till varje pris, så har en gräns passerats. Den gräns som menar att vårt interagerande med andra människor bör regleras av ett rättssystem där alla garanteras en likvärdig och juste behandling. Hävdar man i stället "den starkes rätt" är idrotten verkligen ute på tunn is. Den inställningen kännetecknar nämligen många av mänsklighetens mörkare perioder. Och - icke att förglömma - den varianten av "idrott" har vi redan provat sedan tidernas begynnelse.

I början syftade ju mycket av idrottslekarna till en kamp om makt och territorium, en sorts träningsläger inför nästa krigsdrabbning. I min enfald trodde jag att människan hade lärt sig något av dessa talrika misstag på evolutionens vandring.
Men jag kanske hade fel. Det enda som följer på hårdare tag och mer kamp är en ökad våldsspiral. Nästa år vet ju Sverige hur domarna ser på regelöverträdelser mot exempelvis målvakten och kanske väljer att lägga ribban på samma nivå. En sådan utveckling vore mycket olycklig. För om idrotten kommer att handla om vinst till vilket pris som helst riskerar vi att få många förlorare - och då tänker jag inte bara på utövarna själva.
Man kan lätt inse hur omvälvande förändringar ett samhälle kan genomgå om normer och regler naggas i kanten, för att slutligen helt upplösas. Hemska tanke!

Även inom squashen har vi våra diskussioner kring sportens regelverk. Ofta handlar det då om tolkningen av begreppet "let". Många gånger kan den diskussionen bli mycket intensiv, för att inte säga rätt hetsig, när spelarna ska försöka komma överrens om vad som egentligen hände på banan.
Då är det lätt att glömma själva huvudsyftet med regler; nämligen att skapa ett ramverk som anger möjligheter - och begränsningar - inom en
viss verksamhet.
I det här sammanhanget vill jag gärna passa på att lyfta fram en av mina vänner, som råkar vara squashspelare. Hans stora problem i samband med utövandet av sporten squash stavas just "let". I hans ögon är detta begrepp nämligen ett sätt att fuska sig till fördelar man egentligen inte förtjänar.
Finge min kompis bestämma skulle "let" helt sonika plockas bort, så att spelarna själva får avgöra matcherna - inte några mossiga regler.

Det skulle bli en syn för gudar, kan jag lova! Föreställ dig en spelare som regelmässigt blockerar motståndarens väg till bollen och placerar den lilla gummibiten i banans mitt samtidigt som han själv själv uppehåller sig där. Krydda sedan med några kraftigt överdrivna svingar som liknar en hårdjobbande bonde med lien på slåttervallen...
Utan några regler som anger spelarnas rätt att kunna nå och slå bollen

skulle snabbt en kaosartad situation uppstå på squashbanan. Så när spelarna "själva får avgöra" blir det oftast inte så rättvist som man vill tro.
Snarare en demonstration av hur den starkes rätt fäller avgörandet - inte talang eller skicklighet. Det anser jag är ett stort steg bakåt i utvecklingen. Ett steg som varken sporten squash, samhället eller mänskligheten behöver. Låt oss i stället se framåt!

Keep on squashin´

  Mikael Dunder,krönikör
 

 


 

Kommentera krönikan här                              Åter till huvudsidan nyheter

Läs tidigare krönikor från 2008

Läs tidigare krönikor från 2007

© Karlstad Squashklubb 2009

Kontakta Webmaster
 

Sidan är optimerad för visning i upplösningen 1024 X 768